Igår pratade jag med någon som också är gravid och som förstod precis hur jag känner mig.
Nedstämd.

Jag är sjukt lycklig över att vi ska få en bebis och vill att lilla knytet ska komma nu. (Förresten vet vi vilket kön det blir!) Så det är inte det!

Men inombords känner jag mig stressad, pressad, ledsen, trött.

Jag är vanligtvis en person med många järn i elden som älskar att fixa och dona, nu känner jag inte igen mig själv längre. Det enda jag egentligen orkar är att fixa kudden i sängen så jag ligger skönt.

Men jag är en kämpe, biter ihop, jobbar, tar massa skit från sura kunder, gråter, låter det mesta gå ut över min kille som verkligen inte förtjänar det.

Stackarn, han fattade inte i början att det var gravidsymptom, han trodde jag var som han uttrycker det "som alla andra jävla tjejer".

Eftersom vi bestämde oss för att skaffa barn ganska fort eftersom allt kändes så rätt och det känns som vi känt varann hela livet, så hann han ju inte riktigt lära känna till allt om mig och så helt plötsligt blev jag en galen häxa. Han trodde såklart att smekmånaden var över och jag nu visade mitt rätta jag.

Så både han och jag längtar tills hormonerna lagt sig till rätta och glada spralliga Fia är tillbaka.

Om sisådär 5 månander.
Suck!