Ja, jag gör väl ett nytt försök.
Jag slutade blogga för jag visste inte längre vad jag skulle skriva om.
Jag är ju gravid. Vem vill läsa om det?
Tulle har nu tvingat mig att börja igen.

Jag är oftast inte speciellt nöjd med min graviditet, pratar och gnäller inte ens hälften så mycket som jag borde.
Jag biter ihop, jag är ju varken sjuk eller handikappad.
Men ändå känns det så.
Jag hade förutfattade meningar om att vara gravid.
Jag har alltid tänkt att jag iallafall inte ska vanka fram som en anka, jag ska sluta jobba när vattnet går och aldrig sluta gå i pumps.
Hahahaha.
Trodde jag!
Nåt har hänt med kroppen och hållningen och ändå har jag bara avverkat 23 veckor (6 månander typ.)
Det gör ont i ryggen av att trippa i högklackat. Det är skönare att vanka än att sträcka på sig och gå snyggt och jag vill inget hellre än att ligga nerbäddad i sängen den sista tiden. Gråta lite och sen sova resten av tiden.

För gråter, det gör jag hela tiden, känner mig som världens olyckligaste människa ena stunden för att nästa vara lite mer stabil. Hormon-helvetet kallas det och trots att jag varken känner igen mig själv eller gillar den jag är så vill jag ha fler barn.
Jag har en alldeles underbar och tålmodig älskling som står ut med gråtattacker och stryk.
Ja, idag fick han stryk.
Innan har jag som mest kastat en disktrasa på honom och fick panikångest över mitt humör. Detta var i början av min graviditet. Nu ger jag han stryk. Hur ska detta sluta? Tar jag fram kniven?