Först och främst vill jag bara säga hur kul det är med alla kommentarer och alla beslkare, vet inte om det är nya eller gamla som följt med från den förra bloggen. Och någon undrade hur gammal jag är... Jag är 29 år, men det är så att jag har humor och tycker att man kan skämta om precis allt och jag tänker inte censurera mig själv eller mina tankar för att nån liten surpuppa tycker så.

Ibland kallar jag tillexempel mitt ofödda barn för Satan, ibland ångrar jag mig djupt, det är ju ett livslångt åtagande vi dragit på oss, det här med att skaffa barn. Men det är inte så jag känner jämt, utan när jag har extra sug på att klämma i min lite för stora mage i mina snygga tajta klänningar och dricka sprit och dansa på bardiskar istället. Det betyder inte att jag är omogen eller att jag inte kommer älska mitt barn innerligt. Det betyder att jag kommer skriva så som alla blivande mammor känt någongång. Det är mycket som händer i både kropp och huvud och någon beskrev det så passande med att man känner sig lite som en pårökt koala när man är gravid. Fin beskrivning det där.

Jag har en stor skräck, nej förresten tre.

1. Att vi ska få en dvärg.
Jag kan inte sluta tänka på det. Min farfars syster var dvärg och nu har jag fått för mig att jag ska få en dvärg. Nu kommer folk bli upprörda och säga att dvärgar också är människor. Jag tycker bara dom är läskiga.
Förutom det och olika handikapp och sjukdomar som man konstant oroar sig för (inte konstigt man har magkatarr.) 

2. Så vill jag inte ha ett fult barn.
Alltså det kanske låter sjukt, men vissa barn är fula, punkt slut. Och då kommer alla mammor säga att: "man tycker inte sitt egna barn är fult..."
Jo man TYCKER det men man älskar det ändå.

3. Att Roy ska lämna mig nu.
Jag är livrädd och drömmer om det jätteofta. Han skulle inte göra det, vi ska bli jättegamla ihop och han är verkligen min bästa vän, brorsa och själsfrände men just nu är det min absolut största skräck.