Nutcase.
Hon sjukskrev mig för graviditetsdepression!!!! Vänta lite nu. Jag hade ont i magen! Och i ryggen! Hur blev jag ett psykfall?
- Men jag har ont i magen av magkatarr och svårt att äta, ont i ryggen av foglossning som gör att jag sover dåligt , klart att man inte känner sig på topp, men jag är inte deprimerad sa jag.
-Jag skickar en akutremiss till en psykolog om du har svårt att sova.
-Ehhh, jaaaa... för min rygg gör ont och magen kan jag ju inte sova på, ska det vara så?
-Behöver du kryckor?
-Ehhh, näe, är det först då man ska söka för smärtan?
-Man kan få akupunktur också, men jag ser ju här att du är nålrädd.
-Okej, men min mage gör ju så jävla ont när jag äter och halsbrännan ska vi inte tala om, klart det stressar mig och gör mig orolig, ska jag bara stå ut med det?
-Om du börjar med antidepressiva så försvinner nog din magonda också.
-VA?! Ehhh vänta lite här nu, nu känns det inte riktigt som du lyssnar på vad jag säger utan bara skickar mig vidare till en psykolog och proppar mig full med piller som nåt jävla nutcase. Får man ens äta lyckopiller när man är gravid?
-Ja, det har bara påvisats att barnet blir något slöare.
-Nej tack, inte intresserad av att droga min unge.
-Lilla Sofi vad vill du att jag ska göra, varför kom du hit?
-Ehhh, ja, jag har aldrig varit gravid innan och undrar såklart om det ska vara såhär? Ska det kännas såhär. Allt känns skit när jag bara har ont och oroar mig hela tiden.
-Som sagt antidepressiv medicin och en akutremiss till en psykolog är vad jag kan göra.
-Men du lyssnar ju inte på mig.
-Nu har dina 20 min gått med råge (Öppnar dörren) så, du kommer få en remiss, här är ditt sjukintyg! hejdå.
Japp, det var mitt läkarbesök. Känner mig mycket klokare, inte alls lika orolig, Har knappt alls ont i varken magen eller ryggen, Sover som en stock. Nu vet jag ju, jag är bara deprimerad!
Eller hur!
Det är ingen dans på rosor att vara gravid, iallafall inte i mitt fall, och humöret går upp och ner och jag får plötsliga gråtattacker, igår stod jag nog i duschen en halvtimme och toklipade, tills Roy tvingade ut mig och sa att jag var ren nu!
men jag är inte deprimerad. Jag är överlycklig över att vi snart ska bli en till i vår lilla familj, utan tvekan. Det är bara något annat som inte går att sätta fingret på. Stress. Press. Oro, Olycka. Inte fan vet jag. Dock I N T E deprimerad!
Så morgonen har jag ägnat åt att försöka komma i kontakt med min barnmorska, utan lycka. En annan barnmorska ringde upp mig och tyckte jag skulle gå till min husläkare istället och få träffa en riktig läkare (!!!!) vad är mödravården då till för?
Sjuksköterskan på mottagningen där Cp-läkaren jobbar, tyckte att det var mycket konstigt det här och skulle be denna läkaren ringa upp mig så vi kunde reda ut detta (Troligt att hon gör det, nu när vi är ovänner och allt...)
Finns det nån som är eller har varit gravid som faktiskt läser min blogg och känner igen känslorna? Hjälp mig, berätta, för på mödravården jobbar det ju inga riktiga läkare!
Jag hade en rosa fluffig dröm att det skulle vara en härlig go, rund och glad bullmamma som skulle förlösa mig, men nu tror jag snarare på att det blir nån ond häxa som kommer se till att jag spricker hela vägen till anus istället.
Oj oj hoppas att du inte behöver en läkare när du ska ha barnet ,barnmorskorna brukar vara så snälla och goa .........puss puss.
Ja det är det jag alltid sagt det gäller och vara frisk så man orkar vara sjuk
Kanske vore det inte helt fel att gå o prata med någon iaf? eftersom du beskriver oro o press o stress som en del i dina tankar. Kanske inte just för det som väntas, men för det som är nu? Dock ska inte en läkare betee sig så? Vad heter monstret? Häng ut henne med namn tack!
En läkare ska definitivt inte bete sig så. Mycket opedagogiskt och nonchalant.
Men sofie..jag tycker faktiskt också att du kanske behöver "prata" med någon. man är inget "psykfall" bara för att man är orolig, stressad och allmänt låg. Det låter faktikst som du är lite deprimerad.
Bara av omtanke ..Puss
Hej,Fia,
Efter min första graviditet da jag hadde en graviditetsförgiftning i 27:e veckan, förlorade barnet. vad det svart(schweizisk tagentbord) för mig att acceptera att var lycklig gravid efter 7 ar.Det är roligt att läsa din Blogg, men idag blev jag ledsen. Bara för att man gar till en Psykolog behöver man inte vara ett psykfall, de är bra att prata med en utanför familjen - vännerna , med en okänd. Ont i ryggen , Kan inte sova , Det här smakar inte bra, alla är knäppa i huvudet- man känner igen sig.MFH Shippe
Hej Fia!
Du har en jättebra blogg! Lovar att du inte är ensam med dessa känslor det är inte alla som vågar erkänna det bara. Jag har ett barn och blir det fler skulle jag gärna hoppa över det mesta av graviditeten. När jag var gravid skrev jag en hel bok om eländet och alla tokiga känslor och lovade dyrt och heligt att alltid ställa upp för stackars gravida kvinnor:)
När vi fått vår underbara dotter var hela världen upp och ner och jag gick och pratade med en psykolog vilket jag nu är jätteglad att jag gjorde. Man behöver inte vara galen för det...bara en orolig blivande mamma som behöver nån som lyssnar!
Mycket synd att du träffade på en "läkare" som verkar hamnat fel.
Kram
Visst kan man prata med en psykolog utan att vara ett psykfall, men om fia hade kännt att hon behövde det så är jag 100 på att hon hade kontaktat en psykolog själv. Nu har hon ont i magen och är orolig över detta, är ledsen , känner sig nere pga detta och läkaren har helt klart skrivit galet i sjukskrivning.
själv tycker jag att alla människor borde gå och prata med en psykolog lite då och då, bara för att få rensa ur sig, det är bara nyttigt, och ingen behöver vara ett psykfall för det. Men man bestämmer själv om man vill, och alla tycker inte att det är det som skulle passa en.
Tycker att du ska kontakta en annan läkare och försöka få en riktig sjukskrivning, för du bör inte jobba mer nu anser jag. Du ska tänka på barnet och dig själv i första hand!!!
kram
Först tar man hand om de akuta problemen, alltså det som gör ont i "kroppen"..sedan är det inte alls fel att ta någon form av terapi ifall nu personen kommer till insikt om det, eller VILL!
Det är inte alltid som det är bäst att prata med familj och vänner, utan en helt oeberoende person som kan vara objektiv. Det kan inte familj och vänner vara! Har själv en sådan erfrenhet (inte graviditet) men att kroppen gjorde sååå ont och man ville ha in mig på psyk. FEL, FEL, FEL..Det akuta först och det andra sen! Har du ont kan du inte engagera dej i nån terapi iallafall. så gör det i nämnd ordning. OCh vill du inte, så är det väl ingen som tvingar dej :)
Ta hand om dej själv nu...först och skit i disken. Den försvinner ingentans!
Hej!
Jag hittade din blogg av en slump och tycker den är så himla härlig. Du är så ärlig och slåt huvudet på spiken i dina beskrivningar =) Jag känner tyvärr igen mig i hur du blcit behandlad av läkaren. Jag har två barn och när jag var gravid med min första hade jag jätteont i magen. Var bara precis fyllda 20 år och man trodde att jag var säkert deprimerad och ville precis som i ditt fall sjukskriva mig för depression. Fan heller att jag var deprimerad. Visst är det massa känslor och hormorner i samband med en graviditet som man kanske har svårt att hantera ibland, men inte fasen behövde jag bli sjukskriven för depression. I alla fall så fortsatte ju mitt magonda i alla fall och min sambo körde in mig till akuten. Då konstaterade en läkare att jag troligen hade blintarmsinflammation och man opererade mig. SKönt tänkte jag och trodde att mitt magonda äntligen skulle försvinna. Det gjorde det inte!! Det kom tillbaka efter ca en vecka. Åkte återigen in på akuten och blev inlagd för utredning. Efter mycket om och men så visade det sig att jag hade njurbäckeninflammation och det var det som orsakat magsmärtorna. SÅ det var mkt kämpande och smärta innan man äntligen fick rätt diagnos! Den andra graviditeten fick jag havandeskapsförgiftning och mådde piss p g a det... Men då fick jag träffa mkt bra läkare i alla fall. Jag hoppas att allt löser sig för dig och att du kan få träffa en vettig läkare!! Kram från Frida
Håller med tidigare skribenter om att man först ska ta i tu med smärtan och sen se om du behöver/vill gå till en psykolog.
Men annars är inte dessa graviditetshormoner att leka med. Fy fasen alltså!!!! Det jobbiga är att det kommer nya när barnet är fött... (förlåt att jag säger det).... Men jag vet att de tar slut sen när man slutat amma... Då är det bara de vanlia hormonerna som spökar en gång i månaden. Hatar hormoner!!!
hej igen
jag känner igen en del här me.... jag har också varit med om att bli sjukskriven för depression istället för det egentliga problemet. Problemet handlar i grund och botten om läkarnas skräck för försäkringskassan. F-kassan godkänner inte sjukskrivning under graviditet om det inte finns särkilda anledningar. att må dåligt psykiskt ger en rätt att vara sjukskriven, fysisk sjukdom ska man tydligen stå ut med... själv var jag sjukskriven för hyperemesis (extremt illamående) till ca v 28 eller nåt, sen var de helt enkelt tvungna att ändra min diagnos, för annars hade läkaren fått f-kassan på sig.....
för "man kan tydligen inte lida av gravidiitetsillamående längre än till v 25" som f-kassan sa till mig i telefon...så jag spydde till v 40 bara för att det var kul, tydligen!
det är vad jag hört, helt jäkla sjukt, men tyvärr är det nog sant....
bra att du står på dig!