Nu tänkte jag äntligen få till ett litet inlägg om min förlossning.

söndag morgon klockan 09.00 hade vi tid för igångsättning, fick komma in och blev kopplad till CTG först och det visade sig att lille Sid trivdes utmärkt där i mammas mage. Så dom gjorde en hinnsvepning och satte en gele på min livmodertapp som skulle mjuka upp den. Det är en typ av igångsättning som är lite mer naturlig än värkstimulerande dropp.) Vi fick ett rum med TV och video och låg och mös en stund. Eftersom inget hände ringde vi dit brorsan och Akiz för en fika i sjukhus cafeét. Slutligen kom även mamma och pappa. Klockan gick och jag kände inte ett skit. 6 timmar efter gelen hade satts på tappen skulle dom göra en ny bedömning och den bedömningen visade att absolut ingenting hade hänt. Dom beslutade att göra en ny hinnsvepning och sätta på ännu mer gelé.
Då började det hända grejer. Fick värkar och blev uppkopplad på CTG igen. Visade på ganska starka sammandragningar med nästan bara toppar och inga pauser emellan.
Det kändes som jag skulle gå av på mitten och tänkte ungefär tusen gånger "hur fan klarar alla andra detta".
Då trodde jag givetvis att det var normalt att ha sådana värkar.

Jag blev då ombedd att ta en varm dusch och efter typ 10 minuter i duschen trodde jag att jag skulle svimma, jag skrek hela tiden till Roy "Jag går sönder".
Slutligen kom en barnmorska in och såg att de värkar jag hade inte var till nån nytta eftersom jag fortfarande bara var öppen 2 cm och klockan var nu ca 01.00 på natten.
Hon tyckte att min kropp behövde vila, för annars skulle jag aldrig orka med en förlossning. Fick då morfin och bricanyl spruta i röven. (Tack för knark) och somnade sakta in.
En hel dags arbete till ingen nytta! Skit också!!!

Vaknade vid 07.00 och ringde efter barnmorskan och undrade vad som händer nu?
Dom tyckte det var roligt att JAG var tillbaka och var så himla peppad. (Dom visste nog inte att mitt enda mål var att se till att jag fick vara hemma på julafton!)
Fick en fantastisk barnmorska som även är Roys kompis mamma. det kändes som hon verkligen vill hjälpa mig att föda barn den dagen. Hon gjorde verkligen allt för att få igång mig.
Hon började med att sätta 11 akupunkturnålar på min kropp för att framkalla värkar. Hon snurrade på nålarna lite då och då och jag kände mig som en voodoo-docka. Eftersom min kropp förmodligen inte alls ville föda barn så hände det givetvis ingenting.
Hon gjorde ännu(!) en hinnsvepning och kollade om jag öppnat mig mer, vilket jag inte hade. Hon beslutade sig för att sticka hål på fosterhinnan vilket man egentligen inte gör förrän man öppnat sig mer, det sipprade ut klar och fin fostervätska men inte heller det satte igång något värkarbete, så vi beslutade att det var dags för värkstimulerande dropp.

Hå och hej, nu började det hända saker. Och fy in i helvete vad ont jag fick - igen!
med en timmer mellanrum kom dom och kollade om jag öppnat mig och plötsligt 3 cm! jippie!
4 cm och jag tror jag dör!

Då frågar dom om jag vill ha lustgas!

Ja, tack, helst nyss innan jag dör.
Lustgasen kändes värdelös och jag bad dom hela tiden ge mig starkare dos, eftersom jag inte kände ett skit. Barnmorskan och Roy hade roligt eftersom jag snackade en jävla massa skit under tiden.

-Ge mig den där jävla ryggsprutan, skriker jag. (Detta trots att jag bestämt att inte ta den, eftersom jag är så jävla spruträdd)

De förklarar att det är lite för tidigt för den och jag få stå ut en stund till. CTG:t visar en jävla massa pain. Toppar men aldrig några dalar. Knappt inga pauser och långa sammandragningar.
Jag dansar, sitter på pilatesboll och hoppar omkring när dom äntligen säger att narkosläkaren är på väg.
Han sätter den och det tar inte alls lång tid innan jag mår som en prinsessa igen. Barnmorskan kommer in och säger Välkommen tillbaka Sofi.
Det kändes verkligen så, som om jag varit borta. Helt jävla borta.

Passade på att sova lite och fick en skitäcklig soppa till lunch som Roy fick spola ner i handfatet, så det skulle se ut som jag ätit upp den.

Ny barnmorska, en helt fantastisk sådan. Hon hängde med oss på rummet och Roy och jag busade lite med henne. Sjukt att titta på CTG: och se vilka värkar man har men inte lider knappt nånting.
öppen 7 cm. Jippie, nu kommer han snart tänkte jag. Då var väl klockan 16.00 ungefär.
och vid 17.00 var jag öppen fulla 10 cm.
När kommer han, undrade jag?
Innan midnatt, lovade BM.
Meeeeen va faaaaan!

Började tänka att jag skulle föda mitt i ett skiftbyte och kanske få en helt puckad BM. Fan jag måste ha ut honom nu!
Sa till BM att jag ville föda innan hon gick hem. Hon tyckte jag var gullig!
vid 20.30-tiden började jag känna mig bajsnödig.
-Då är det nog på gång nu Sofi sa BM.
(Jag tänkte mest på om jag skulle bajsa ner henne, det ville jag inte, hon var ju så gullig)
Hon bad mig provkrysta lite och kände efter men riktigt än var det inte dags.
vid 21.00 började krystvärkarna och jag tog i för kung och fosterland, BM slutar 21.30.
21.30 kommer ännu en fantastisk BM in och tar över kommandot men min tidigare BM lovar att stanna kvar eftersom jag så gärna ville det!
Jag krystar för glatta livet och huvudet fastnar halvvägs ute i en krystvärk och jag tror jag ska spricka till skitan eller att nån håller på att elda upp mitt underrede men när nästa värk kommer slinker huvudet ut och jag ler och tänker fan vad skönt och sen kommer jag på att axlarna ska ut, helvete!
22.15 ligger lilla Sid på mammas mage och minuternna efter slinker moderkakan ut.
Sid mår toppen och hade förmodligen stannat till nästa år om han fått välja själv när han fick komma ut.

Aldrig mer igångsättning, säger jag. Att föda var piece of cake men att ha värkar i ett och ett halvt dygn var som att hamna i helvetet!

Gott nytt år på er!