I lördags ringde Helena (ja, Tulle vill tydligen kallas så numera) mig mitt under ett hemskt förvärk/sammandragningspass.

-Hallå, Stånk, stön, Aaaaaaaj, vänta jag har typ värkar eller nåt.
-Oj, men gumman, kan du prata?
-Hmm, jo, men aaaaajjj, jo, visst. aaaahhhhhh
-Okej bra,  vet du...bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla

En timme senare:

-Bla bla bla bla bla... Förresten, hur går det, du föder inte än va?


Jag har så härliga vänner.