Det här med att inte känna igen sin kropp eller nyllet som tittar tillbaka på en från spegeln är nog så jobbigt. (Ja, jag är utseendefixerad) men att inte känna igen sin personlighet är fan så mycket värre.

Jag är lat, tråkig, nedstämd, bitter, fantasilös, trött, arg och sa jag bitter?

Jag fullkomligt längtar efter att få skratta, busa, spralla, dansa... ja jag vet inte, bara vara lätt som en fjäder.

Igår när vi skulle gå och lägga oss, eller ja, Roy låg redan i sängen och såg alldeles inbjudande ut... i en och en halv sekund glömde jag bort att jag var tjock och tänkte kasta mig över honom, men nånstans precis innan jag tog sats kom jag på det och fick istället knöla mig ner i sängen som en nittioåring.

Det är så fantastiskt kul det här!