Igår kväll skulle jag vända mig om i sängen, sa det knak
och så kunde jag inte röra på mig. Eller det kändes mer som knak inombords,  jag tror inte det hördes utåt. Tårarna kom direkt, jag trodde jag blev förlamad eller nåt.
Roy såg ut som han fick panik, som om bebis hade kommit eller nåt,  men så illa var det ju inte, det var ju bara jag som gick lite sönder.
Han fick hjälpa mig upp, på toa och så placerade jag mig själv i soffan, tårarna bara rann och jag tyckte fasligt synd om mig själv, kunde knappt röra på mig. Sen somnade jag av utmattning. Idag är jag lite öm och det värker men jag är inte förlamad. Halleluja!
Så säger min svägerska:
"Det är nog bara bäckenet som håller på att luckras upp, aj!"

Luckras upp? Det låter hemskt. Som vittra sönder ungefär. Som att tyna bort. Som att sakta försvinna.
Kommer det luckras ihop igen? Eller hur fungerar det?
Jag vill inte luckras upp.
Nu blir jag ledsen på riktigt.