Det verkar som ni kommer få 4 veckors gnäll på den här bloggen nu.
Ingenting är roligt längre. Jag känner inte igen min kropp, mitt utseende, min personlighet. Jag har slut på energi och ork och förväntan, nu önskar jag bara att det är över snart.

40 veckor är på tok för lång tid att vara gravid. Förväntningarna har lagts på sparlåga, jag orkar inte hitta på nåt, orkar knappt duscha och borsta tänderna, vill bara ligga jävligt obekvämt och vänta ut tiden tills vi har lilleman i våra armar.
Inatt var jag nästan säker på att det var dags, har haft sammandragningar eller förvärkar eller vad det heter, magen blir stenhård och det gör ont som fan, som mensvärk ungefär (och jag har ju lidit av mensvärken från helvetet, eftersom jag haft endometrios) men så släpper det och dröjer ett tag tills nästa gång, jag halvslumrade lite mellan varven på soffan (där ju numera måste somna, för i sängen går det bara inte) och drömde att jag födde hemma eftersom jag inte tyckte värkarna var värre än min mensvärk och tänkte att det kan inte vara dags än på länge, och "plupp" så bara låg han där och kippade efter luft och såg ut som en liten farbror (!)

I morse googlade jag "förlossningstecken" och ja, det verkar uppenbarligen inte vara några konkreta tecken (förutom slemproppar och vattenavgång) som säger att bebis är på gång, men vissa tyckte att dom blev tröttare och sov djupare ca 12-13 timmar/natt och visst sover jag djupt när jag väl somnar, i morse vaknade jag halv elva, till skillnad från 06.00 som jag gjorde ett tag.

Vissa blev dåliga i magen (typ tömde tarmen) och det har jag varit i typ en vecka nu.


Michelle skrev i ett sms: Kul att han är så liten men har så mycket makt, han bestämmer själv när han vill komma!

Men om jag lockar med god sötaktig mjölk i ett par stora hängiga bröst, tror ni han kommer fortare då?