Fru Olin skriver om lattémammor på sin blogg. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Jag ser mammaledigheten som ett jobb. Precis som min man går till jobbet och tjänar pengar. Mer än vad jag gör och han kommer därför få försörja vår familj lite mer under mammaledigheten. Alltså sköter jag om barnet och hemmet. (Såklart det jag hinner med) Men jag vill ju inte att min sambo ska börja städa och utföra hälften av alla sysslor i hemmet när han kommer hem från jobbet, då vill jag ha tid ihop med honom, med familjen.

Självklart kanske jag inte kommer bli någon supermamma som hinner med allt och även ska vara utvilad. Behöver jag sova så får jag sova när bebis sover. Men jag är av den gamla skolan. Först sköta om hushållssysslorna, sedan kanske jag hinner med en latté.

Så var det på min mammas tid och det har jag inga som helst intentioner att ändra. Om min kille ska göra alla sysslor när han kommer hem från jobbet så blir han ju aldrig ledig och när ska vi hinna umgås då?
Jag prioriterar egentid, och mystid med min kille och därför kommer jag försöka hinna med de allra viktigaste hushållssysslorna.
Man kanske inte behöver dammsuga varannan dag eller vara pedantisk när det gäller städning, men att handla, tvätta och laga mat ska jag nog kunna fixa, trots lite sömn.

Ska allt i världen vara rättvist så tycker jag lattémammorna ska börja tvätta bilen, byta däck och utföra de sysslor som männen oftast gör utan att gnälla.
Eller se till att börja jobba så papporna får vara hemma och njuta hela dagarna med bebisen.

Sen menar jag inte att det är tufft att ta hand om ett litet barn, jag menar bara att allt här i livet inte kan vara så förbannat rättvist.

Bra sagt Fru Olin. Jag håller med dig!