Pratade med Mia idag, det är så skönt att få lite verklighetsperspektiv av henne. Den coolaste morsan i världen. Hon ville inget hellre än att fly mammalivet en stund och bara vara Mia. Theo var i trotsåldern och just nu ville hon ge bort honom till nån, vem som helst, typ.
Nu kanske hon blir arg för att jag bloggar om det, men jag vill ju skriva om det just för jag tycker att det är så härligt att de inte alltid är glitter och glamour, hon är skitärlig med hur det känns att vara mamma och att ibland bara vilja vara Mia.
Hon berättade att hon fått många höjda ögonbryn på hennes sätt att se på saker och ting, att hon fortfarande är precis samma Mia, som gör precis samma saker som innan, fast kanske med ett barn ibland. Att folk säkert kommer ha åsikter om mig också och mitt sätt att vara mamma, för det är nog vanligare att man blir en mamma-mamma, än att man tänker, så, nu var den ute, nu kan vi börja leva som vanligt igen, fast med ett barn.

För jag är fortfarande fast besluten om att mitt liv inte alls behöver ändras så dramatiskt och att mitt lilla knyte kommer älska att hänga med på mammas upptåg och galenskaper. Och nu så kommer folk kommentera:
Du kommer få se, ett barn tar mer tid än du tror osv...

Jajaja, vi får väl se. Jag ser inte barn som ett problem. Jag tycker att man ska kunna göra precis allting, fast med ett barn.


Kom ut nu, Lilleman så vi kan leka!