Livslångt oroande
Jo, men jag vill ha lite magsår, hjärtinfark och konstant ont i magen.
Vi har nu valt ett livslångt oroande. Nu ska man inte längre "bara" oroa sig för om man stängt av spisen, dragit ur plattången, släckt alla levande ljus när man gått hemifrån. (Nja, jag har väl inte oroat mig jätteofta över det där om jag ska vara ärlig, men jag vet dom som gör!)
Inte bara oroa sig för att bli våldtagen, drogad, mördad, misshandlad, rånad eller få en flaska i huvudet när man går ensam en mörk kväll.
Man ska inte bara oroa sig för om pengarna räcker till nya skor OCH mat.
Nu ska man oroa sig över helt andra jättejobbiga saker.
Som att han slutar andas, att han låter konstigt när han andas, att han får för mycket mat, att han får för lite mat, att man aktiverar honom tillräckligt, att han inte ska bli mobbad, att han kommer få kompisar, att han väljer rätt väg i livet, att han inte blir kriminell, att han hittar intressen, att han inte skolkar, att han inte börjar knarka, att han träffar en fin tjej, att han får ett jobb. bla.bla.bla.
Fy fan, varför väljer man att skaffa barn?
Jag var ganska tuff och kaxig innan vår lilla skrutt kom, jag skulle minsann inte... osv.
men vem är det som springer in i sovrummet och lyssnar att han andas ett par gånger varje kväll (inte nu längre kanske, men i början. Nu gör jag det bara en gång! Jag trycker ner mitt huvud i spjälsängen innan jag går och lägger mig för att höra min fågelunges andetag)
Jag skulle minsann inte plocka upp mitt barn så fort han var ledsen, han skulle minsann lära sig.
Jomenvisst, eller hur, tjaba, tjena.
Jag vill träffa den mamma som orkar lyssna på ett ledset barn i flera timmar.
Nu gråter ju inte Sid i flera timmar, han gråter faktiskt inte ALLS, han grymtar och smågnäller lite, men då vet jag ju att nåt är fel eftersom han vanligtvis bara är jävligt happy och då plockar jag ju givetvis upp honom. men OM han hade gråtit mer så hade jag inte klarat av att bara låta honom ligga där och gråta.
Så det är ungefär som att se att till sommaren 2010 har cykelbyxan kommit tillbaka och säga:
FY FAN, vad fult, det tänker jag aldrig sätta på mig igen.
För att sedan falla för modetrycket och stå där i en glansig cykelbyxa a´la 80-talet.
Med andra ord, man ska aldrig säga aldrig.
att skaffa barn var livets läxa ;) man lär sig både det ena och det andra och man lär känna sig själv på ett annat sätt....
Jag var också sån innan jag skaffade barn att jag skulle minsann inte osv som du beskriver, och min syster sa: vänta du bara, du ska få se när du själv får barn.
Jag var livrädd att bli en mamma-mamma, och ibland tycker jag att jag är det och det hatar jag, men jag vill min Alva det bästa och jag skulle inte klara av om nåt hände henne. Det värker i hela mig när hon är ledsen, men man vänjer sig. Nu kan jag ta att hon gråter, och jag har lärt mig vad de olika skriken betyder, nu vet jag när hon bara är förbannad eller om hon är verkligen ledsen.
När hon är förbannad, kan jag låta henne hållas lite, men min tjej har sån pipa att man inte orkar höra henne för det leder bara till tinnitus och hål i huvudet på mig så man är nog ibland lite för snabb att ta upp henne när hon piper.
Men det är ju så att vara mamma. Man kommer alltid att vara orolig. Från den dag man blir gravid, så är det igång!
Ibland fattar inte jag heller vad man gett sig in på, men det är ju detta som är meningen med livet. och i slutänden är det värt allt!!!
Och du är en jättebra mamma, och att vilja sitt barn allt gott är väl bara fint, inte sannt?!
krya på dig och sid...puss
Det är precis allt det där som jag alltid har varit rädd för ...förstår du mig nu när jag skulle kolla om era pupiller var stora,vilka kompissar ni hade mm när ni varit ute ...allt det jag gjorde gjorde jag av kärlek inte för att jävlas puss puss /Mammsi
Fantastiskt formulerat. Har också fundera mycket över det där det senaste dagarna. Kärleken till ens lilla blir ju om möjligt större och större för varje dag. Gick förbi vasakolan härom dagen och funderade över just detta. Man ska skicka henne till skolan där det finns barn som mobbas, hon ska lära sig cykla och skaffa kompisar. Hon ska hålla sin första pojkvän i handen och kommer vilja åka på utlandssemester med tjejkompisarna. Fy f-n vad har man gett sig in på. Men man får ju såååå mycket tillbaka, bara genom ett litet leende så det är värt det alla gånger!!!!
Förresten så har hon inte valt fotbolslag själv, det har hennes morfar och morbror gjort åt henne, de köpte dem på old trafford i höstas. Hon hejar också på FF OCH Bajjen enligt vissa. Jag säger att hon inte bryr sig mer än hennes mamma gör, typ NADA, ja lite mer på FF då.
så sant!!!
Jaaa..det är ju just det här jag menar! men sen säger ni ju alla att det är sååå värt det! jag kommer att oroa ihjäl mig om jag får barn..det finns så mycket mer ont i världen nu känns det som än bara för 30 år sedan.. usch ja..jag vet inte..
