Igår hälsade vi på min farmor, Sids gammelfarmor. Så på bilden ser ni 4 generationer.

Min farmor frågade om vi ville ha fler barn. Så jag har tänkt lite på det där.

Vill och vill. Det är ju inte precis så barnen kommer flygandes till en, en vacker majdag. När man väl lyckas bli gravid, så
ska det bäras på i 9-10 månader. Humöret ska skiftas, tjock ska man bli, trött ska man bli och man ska gnälla över det ena och det andra.
Och sen när den där fantastiska slemklumpen ligger på ens mage efter en jävla massa smärta, då ska det ta ett bra tag innan man lär känna varann, rutiner och varför ungen skriker. Sen ska brösten bli såriga, babybluesen göra så man bölar konstant.

Och varför ska man vilja ha ett syskon att dela med sig till. Det är väl bättre att man få all glass, godis och läsk själv, att man alltid får sitta fram utan att behöva slåss med ett större syskon, att man slipper ha blåmärken på kroppen för att ett äldre syskon alltid ger ett knytnävslag så fort den går förbi dig.

Och det där med att man ska älska alla barn lika mycket. Tänk om man inte gör det då? Sid är ju lite speciell, han är inte bara vårt första barn, han är otroligt snäll och skriker nästan aldrig. Kommer jag verkligen älska ett syskon som kanske skriker jättemycket?

Men ja, jag vill ha fler barn. Ett till!