Folk sa till mig att en skrikig ytte-pytte-liten nyfödd bebis som inte sover och har kolik inte alls är jobbig i jämförelse med en bebis som kryper/går. Jag tyckte dom var muppiga.
Det tycker jag inte längre.
Den ytte-pytte-lilla slemproppen var nöjd med att ligga på en filt och jollra, äta och sova. Den krypande bebisen som håller på att lära sig gå, behöver underhållas. Han vill se nya saker, upptäcka nya saker, erövra världen, trots att han är lite för liten att fixa det själv. Alltså behöver mamman stimulera, hitta på saker, underhålla och sysselsätta.
Jag hinner INGENTING längre. Jag var naiv som gnällde förut, herregud, då hade jag ju all tid i världen.
Den lugna stunden man får nu är när man sätter honom i en vagn och bara går och går och går....



Här är vi ute och går och går och går och går...