I vår familj (Innan Sid kom, då vi var en väldigt liten familj på två personer) så var bajs hysch hysch. Inte för min del, det var snarare Roy som tyckte att bajs var privat.
Så kom en semester i Egypten med magsjuka och en toalettdörr med en glipa på 5 cm. Jag fjärtade loss utan problem, trots att jag var relativt nykär, medan Roy höll på att skita ner sig medan han höll på att täta springan med handdukar innan han kunde släppa ut det onda.
Jag trodde vi hade öppnat Pandoras lilla bajsbox där på den resan. Jag visste inte då att vi skulle ta bajset till en helt ny nivå när vår familj blev tre.
Sids första månader i livet kantades av magproblem och de stolta föräldrarna diskuterade glatt färg och form på den lilles avföring. Sen började lilleman äta vanlig mat och ut kom, inget!
Han blev förstoppad och vi fick försöka lirka ut bajs (det är sant!) Så när han väl bajsade dansades glädjedanser och vi var så lyckliga så tårarna nästan kom. Vi diskuterade hur många harpluttar som kom ut och exakt hur hårda dom var.
Sen började hans mage äntligen ordna till sig och han bajsar numera 1-2 gånger om dagen helt av sig själv. Mammas duktiga kille!
Visst frågar vi varann fortfarande, har han bajsat än? Var det hårt eller löst?

Nu till saken, om den nya nivån på bajssnacket i vår familj, när Roy kommer ut efter en lång stund på toaletten så undrar jag:
-Har du bajsat, är det hårt eller löst?

Är det min business?