Det man glömmer att njuta av mitt i all oro över att ens barn är sjukt är den tiden han vill ligga alldeles stilla i famnen och sova. Hela dagen igår sov Sid antingen på mig eller totalt avdeckad på soffan bredvid mig. Han hade 40 graders feber och vi kunde inte närvara på morfars kalas. Grattis ändå världens bästa pappa/morfar.
När vi väl efter mycket om och men fick en tid hos läkaren sent på kvällen konstaterades att vår lille kille hade dubbelsidig öroninflammation och var alldeles kladdig i öronen. Efter några turer till barnakuten för att få rätt medicin som inte fanns hos Kalmarjouren och en tripp till Vimpeltorpet för att hämta flytande Ipren (Tack Nettan!) som inte fanns att få tag på nånstans i hela stan och alvedon som vi hade hemma var värdelöst ur värk-synpunkt tyckte doktorn så somnade Sid till slut och i morse vaknade en liten kille som såg mycket piggare ut, ögonen var inte lika glansiga, han var inte kokhet, han fick i sig lite gröt och han orkade faktiskt busa lite under dagen.
Nu framåt kvällen är den lilla ligisten tillbaka och det är då jag kom på att jag glömde njuta av att få ha min lilla prins tätt intill mig för mer än några sekunder åt gången. En hel dag på min arm och jag var bara utom mig av oro över att han var så totalt avdeckad.

I morgon är det nyår här i sjukstugan. Mina bröder och barn samt Michelle (gudmor), gudfar och lilloffe i magen kommer på middag! Lugn och skön kväll med andra ord! Hoppas inte att jag blivit sjuk tills dess bara!



(ser frisk ut, fast är sjuk! Tänk vad lite penicillin kan göra)