Jag tycker förstås att det är jättehärligt att vara mamma, även om man nu har fått en till att oroa sig för, och med min otur/immunförsvar så är det inte så jätteroligt jämt. Det är ju klart att Sid just nu är överkänslig mot komjölksprotein och jag som är pessimistiskt lagd går givetvis händelserna i förväg och tänker att han kommer fortsätta att vara överkänslig även i framtiden. Statistiken säger att det försvinner på "nästan" alla barn. 85% blir av med överkänsligheten.
Så jag tänker att Sid blir ett sånt barn som måste ha med sig egna kakor på kalas. Typ bli mobbad.

Så att få komma iväg en stund och inte vara mamma, utan att vara Fia var guld värt. Igår lämnade jag mina pojkar ensamma med bröst på flaska och avnjöt middag på Björkuddevägen hos min älskade Caroline. Vin och mycket trevligt sällskap. Åh gud vad jag behövde det! jag slappnade faktiskt av och tänkte inte på Roy och Sid så många gånger :)

Men när jag kom hem möttes jag av en Roy som såg ut som jag har känt mig den sista tiden - som en urvriden disktrasa. Sid hade skrikit hela kvällen och han vägrade somna efter Roy gett honom "nattflaskan".
Roy som stiger upp 04.20 var sådär nöjd och staplade i säng så fort jag kom hem.

Men Roy tyckte det var nyttigt att få se hur jag har det jämt (även om Sid inte brukar skrika sådär jämt) och han känner sig inte besegrad utan vill gärna testa nattningen igen, han måste ju kunna det lika väl som jag. Och flaska är det lika bra Sid vänjer sig vid även som nattrutin, eftersom bröst inte kommer serveras mycket länge till.
Mamma gillar sina mjölkprodukter för mycket!