Får man vara kär i sin bebis?
För jag är det. Kärare än någonsin.
Jag kan erkänna att den första tiden var tuff. Sid hade ont i sin lilla mage, jag hade nog lite babyblues. Såhär i efterhand kan jag nog tycka att jag kanske borde sökt hjälp. Jag var inte en jättelycklig nyförlöst mamma. men det är inget man säger till någon. Man håller tyst. Man biter ihop.
Men jag vet att jag många gånger tänkte, var det här allt? När ska man känna dom där överväldigade känslorna?
Sååå fantastiskt var det väl ändå inte. Det här med barn.
Jag grät ganska mycket. Ibland av lycka och ibland av sorg. Jag tyckte att det mesta var ganska jobbigt och framförallt att jag inte kände att jag varit med om det mest fantastiska någonsin. Det var det allra jobbigaste.
När folk frågade om hur det kändes, svarade jag att det kändes helt otroligt.
Men jag ljög. innerst inne kände jag en enorm rädsla. En rädsla över att jag inte verkade tycka att det var så fantastiskt som andra mammor.
Sen grät jag mindre. Tyckte väl att det började kännas lite bättre. Sid blev bättre, grät mindre, hade mindre ont.
Sen började han utvecklas, göra framsteg, bli en person.
Och helt plötsligt så bara fanns alla dom stora fantastiska känslorna där.
Mitt barn, min underbara unge som är det bästa jag vet.
Ett leende från dig och dagen är gjord.
Och nu kan jag inte förstå hur det kunde kännas så, tiden efter förlossningen.
Vad skulle vi göra utan Sid? Han förgyller vårt liv och sätter saker och ting i ett helt annat perspektiv. Saker som betydde något förut är helt plötsligt mycket mindre väsentliga.

Så att mina bröst helt plötsligt ser ut som två taxöron på en mycket gammal hund, borde jag alltså skita i, jag har ju en lycklig och helt fantastisk liten kille och ändå fällde jag några tårar när jag såg dom sorgliga brösten i spegeln i morse.
Ja, jag har typ slutat amma och nu är det inte mycket att hurra för längre.
Är det någon som känner för att köpa mig ett par nya bröst, så går det bra.