I går var jag med om nåt väldigt tråkigt, jag fick mens!
Jag har inte haft mens på 14 månader och hade helst sluppit det i 14 månader till.
Det enda positiva är väl att den bara kom utan att jag märkte det, vanligtvis har jag ju så ont så jag nästan svimmar eftersom jag lider av endometrios. (Japp, en till av dom där ovanliga sjukdomarna! Och jag är inte ens hypokondriker, jag har bara en satans otur jämt)
Så idag vällde extra mycket känslor över mig och några tårar föll nerför mina kinder. Vi skyller det på en jobbig vecka eftersom Sid varit förstoppad, jag varit sjuk och så mens på det. I
 morgon tar vi nya tag och inleder söndagen med hotellfrukost med bästa vänner på packhuset. Sån där välbehövlig extralyx i vardagen.

Ja, Sids mage krånglar ännu, idag var tredje dagen i rad som vi fått ta till tempen för att sötnosen ska kunna bajsa.
Är lite rädd att han glömmer bort hur man ska göra för egen maskin, men det gör dom inte va?
Varför har det blivit såhär med hans mage nu? Banangröt? Ersättning? 
Idag har jag bara ammat och nu bytt ut banangröten mot äpplegröt istället. Några andra tips?
Katrinplommon gjorde honom mer gasig och han fick knip i magen av det, vaknade mitt i natten av gaser och somnade om efter magmassage och utsläpp av några pruttar.

Man känner sig så hjälplös när ens barn har ont och just då känns det som jag kanske ska amma honom tills han blir 15 eller så, för då krånglar inte magen nåt alls. Men sen tänker jag att det kanske är en fas som hans mage måste gå igenom när den vänjer sig vid andra smaskiga födoämnen för jag orkar inte amma längre. Dels för att jag känner mig låst och dels för att min kropp inte orkar, jag är så trött jämt och det är väl för att jag inte äter tillräckligt ofta och bra för att kroppen ska orka amma.


En liten parentes bara: Jag kommer i mina smaljeans igen. Yes, Yes Yes! Inget utvidgat bäcken här inte. Dock är det några kilon kvar. På mage och i brösten antar jag.

(På 30-årsfesten hade jag kortKORT. Lite väl kort klänning kanske!)