Idag är det 9 månader sen lilleman kom till världen, om någon timme sisådär hade jag kämpat i 36 timmar för att få ut den envisa lilla gubben. Dom här 9 månaderna har gått betydligt fortare än dom nio han låg i min mage. Dom har gått helt sjukt fort faktiskt. Nu vet han vad mamma, pappa, vovve och lampa är. Han kan säga Va, mamma och pappa och nej, nej, nej. Han har tänder, kan krypa och äter det mesta som vi äter. Han är nästan en människa nu kan man säga. Nu inväntar vi bara nästa tecken på att han faktiskt är en människa, nämligen att han ska börja gå. Roy säger: Vilken dag som helst.
Jag är tveksam, särskilt med Charlie Chaplin-fötter, jag tror det är svårt att få balans då.