Negativitet
Precis när jag går och känner mig som den mest trista och sura och astråkigaste människan på jorden så läser jag att nyblivna mamma Katrin Zytomierska också gör det och har skrivit om det på sin blogg. Jag känner exakt som henne. Det finns ingen annan jag känner som känner så, därför är det ganska svårt att prata om det med någon.
Jag försöker relatera till Katrin och tror nog att vi påminner ganska mycket om varann. Jag var en ultrasocial människa som alltid var med där det hände saker, var påhittig och drivande och hade tusen järn i elden eller olika spännande projekt på gång hela tiden. Kände alla och var jämt ute i smeten.
Vad gör jag nu?
Diskar, städar, tvättar, lagar mat och byter bajsblöjor. Pratar bebisspråk på sin höjd.
Jag har inget socialt utbyte längre och har börjat undvika att träffa människor (kompisar) för det känns som jag ändå inte är tillräckligt intressant. Jag har inget roligt att berätta, jag vet inget nytt, har inget spännande skvaller.
Jag vet bara att pampers gjort en ny, supertorr blöja.
Jag ringer inte längre vänner i långtbortistan (Stockholm) för det känns som vi är miljontals mil ifrån varann och inte har något gemensamt att prata om längre. Jag saknar dom, men kan bara relatera till fart och fest och vågar inte ringa, för jag vet inte vad jag ska säga. Jag är bara tråkig och trist nuförtiden.
Jag har givetvis förändrats som människa och på många sätt till det bättre, men jag har svårt att förlika mig vid att jag inte längre är den hippa coola tjejen som jag vill minnas att jag var.
Jag är bara en småbarnsmorsa i mängden.
Jag är verkligen inte tillfredställd på något sätt längre, jag känner mig som en skugga av mitt forna jag, som går omkring likt ett hembiträde och utför husliga sysslor som en robot.
Jag är skittrött på allt. Verkligen på allt. Jag blir inte förvånad om allt går åt helvete snart. Dels för att jag inte är särskilt lätt att leva med när jag mår skit och dels för att jag inte är nöjd med tillvaron längre. Jag tror inte att det är såhär det ska vara.
Livet suger.
Det var inte muntert idag !!
Livet är ju inte en fest jämt ,skulle du verkligen vilja byta ut Sid eller familjen för att vara hippast och ballast och festa järnet?Näe tror inte det......Tror du behöver komma ut och jobba faktiskt /puss mammsi
Läste nånstan i din blogg att du trodde att du förmodligen hade haft en förlossningsdeprission efter att sid kom. Kanske har den hållt i sig? Visst livet blir sjukt annorlunda när man får barn men att inte kunna hitta tillbaka till glädjen och sig själv på nått vis låter inte bra. Våga kolla upp!
nä, nu tycker jag att det är dax att du och roy lämnar sid och gör nåt kul och romantiskt igen!!!! dessutom borde du gå ut med dina vänner snart och festa loss lite, få vara fian igen eller bara ha en kväll för dig själv med långdusch, måla naglarna och se nån bra tjejfilm....
eller nåt sånt....hoppas du blir gladare snart gumman.kram
Det är fler som känner så, men som oftast inte vågar säga något. Just för att livet ska vara roligt och lyckligt när man fått barn. Annars är man bara rädd att få höra "ångrar du dej?" och det är såklar man inte ångrar sig. Men man önskar bara att livet kunde sett lite annorlunda ut.
Jag mår inte heller bra. Åkte först på förlossningsdepression, som sedan övergått till vanlig depresion. Jag har tröstätit för att orka, gick upp över 10 kg som jag nu får kämpa med samtidigt som jag inte mår bra.
Men vi planerar nu på att flytta, som förhoppningsvis ska få mej att må bättre.
Ett tips är att försöka ta tag i saker som gör att man inte mår bra. Fixa en sak i taget. Det är vad jag försöker med just nu.
Men vet du vad... du är en hipp och cool småbarnsmorsa! Jag har också tyckt att allt varit lite motigt ett tag, att jag inte gjort något annat än att gå här hemma och skrota. Det var det jag tog tag i i veckan, jag bestämde mig för att börja rida igen, dels för att komma iväg lite, dels för att få lite motion och dels för att jag blir lycklig av doften av hästskit! Som den hobbypsykolog jag är tror jag det skulle börja vända om du började jobba snart. Om du inte hört något om de andra jobben, ut och sök fler! Kanske skulle räcka med att jobba några extra timmar i butik i veckan, träffa folk och sälja kläder. Ja det tror jag iaf. Hoppas verkligen det vänder snart! KRAM
Fia. Jag vet precis vad du går igenom. När jag är hemma vill jag helst vara tillbaka på jobbet, vara med på den schyssta festen eller bara ha lite skönt häng med vännerna. Och när jag väl är ute så saknar jag det jag har hemma. Jag vet inte om detta är en depression utan jag tror mer det är en kamp om VEM man ska vara. Helst skulle man vara en supermorsa som hade miljoner projekt på gång och kunna ha med sig guldet (barnet/barnen). Men oftast funkar inte det. Jag som är säljare kan ju inte dra med mig ungarna och ha dom i släptåg medans jag utför mitt arbete. Jag har börjat låta barnens pappa ta hand om dom mycket mer och "satt ner foten" på att han faktiskt också får ge upp lite av sina aktiviteter han också. (nu vet jag ju inte hur ni delar upp det hemma) Den enda jag egentligen umgås med är en barndomsvän. Resten av "vännerna" är mer bekanta eller "såna man festade med innan barnen", eller sambons vänner. Jag skulle bara komma fram till att jag tror att du "bara" behöver komma igång igen och få vara lite social.(Men man känner sig bara så jäkla gammal på krogen å då är jag bara 26!) En glad och nöjd mamma ger en härlig familj! Lycka till! Styrkekram /Linnea
vi gillar faktiskt att höra om Sids framsteg, så du e inte ett dugg tråkig!! Dessutom händer de ändå inget kul på klubbstugan längre. Så du missar inget, tro mig. Men lite fiatid, och kompistid och kärlekstid skulle göra dig gott. Och sen lite sommar året om skulle nog inte skada heller..
Oh så jag känner igen mig från när jag fick barn nr 1. Omställningen är så otroligt mycket större då. Jag var bara 23 dessutom och hade ju precis börjat komma in på de där coola ställena. Så fick man sitta hemma med småbarn istället. Snabbt märkte jag var de sanna vännerna fanns. De som stod ut med mig trots en del barnprat och försummade fester. Dessa finns fortfarande i mitt liv och jag älskar dem för det!
Du ska inte känna dig trist och grå. Gå in för att bli världens ballaste morsa istället. Ungarna växer ju och gissa om kompisarna tycker att det är häftigt med en ball morsa, för det är du ju Fia!! Förlika dig med ditt nya liv men ta också vara på det DU vill. Du behöver, lite då och då, egen tid ute med tjejerna men även hemma, och göra sånt som du gjorde innan du blev morsa.
Kram vännen!!!
Du vet vad vi sa idag...
Du är inte annorlunda mot någon annan, även utan barn Fia (och jag talar ju av erfarenhet) så är inte livet mer spännande än så här i vår ålder! Vi är inte dom hippaste och coolaste längre..och vem fan hade orkat?? Ärligt? Men sen är ju vardagsglädjen det viktigaste. Vad tror du jag gör när jag inte träffar er?
Inte fan e jag på några premiärfester i alla fall, jag JOBBAR, tvättar, städar, försöker hinna träna, och när jag och Thomas umgås är det i soffan framför en film. Lyxigt va? Så i det stora hela om jag hade bytt ut mitt jobb mot ett barn hade det sett likadant ut!
Det är inget fel i att nöja sig Fia...allt behöver inte vara spontant och festligt. Det enda du behöver nu är balans. Balans mellan ditt kärleksförhållande, sociala liv och ditt föräldraskap. Hittar du den kommer du känna lugnet, och det kommer, det vet jag! Puss
Bra sagt carro. Jag kan tyvärr inte säga att jag känner igen allt. Visste e det jobbigt vissa ggr, men det gäller nog som carro säger att hitta balans. Du är så "van" att leva ditt liv (villket det absolut inte e ngt fel på) men själva omställningen blir då större. Det e väl en utav de enda plussen kan jag känns att bli mamma så ung är att inte hinna vänja mig vid ett "eget" liv, utan jag fick på det direkt. Det e en balans ggn det där, men om du hittar kvalitetestid i tillvaron och verkligen tar tillvara på tiden tillsammans så att det inte e "vardag" jämt, det tror jag på. Kanske skulle du börja jobba lite smått...kvällar? Jag började ju jobba 2 kvällar i v ganska tidigt och det har fått mig på gott humör många ggr...lite semester samtidigt ;) Lycka till min vän och tack att du gilla håret! Oj, villket låååångt inlägg, inser nu att vi ses för sällan;) ....KRAM
Att du inte skäms! När ska du sluta tänka på bara DIG?
Fia. jag tycker carro skriver så bra så jag håller bara med där. Men känner du så att du verkligen inte hittar glädjen, så kanske du ska ta en hjälpande hand.
Ps. Sen blir jag så jävla förb. på anonyma fegisar som skriver ett inlägg och inte står för sina ord. USCH!!!!
En annan sak Sofie. Jag har flertalet klienter som faktiskt varit riktigt deprimerade efter att dom fått barn och uppriktigt berättat för mig hur dom känner. Tycker det är oerhört modigt att våga berätta att allt inte är rosenrött för alla som får barn. Det kan vara precis tvärtom för vissa. Så du är inte på långa när ensam om att känna så här.
Kramis.
Kära Annonym ,förmodligen känner inte du den Fia som vi andra känner,Det hon skulle behöva göra mera är att tänka på sig själv ,för hon tänker alltid på att alla andra ska må bra i första hand och glömmer hellt bort att tänka på sig själv .....men det är ju lätt som anonym försöka spy galla på andra
Mycket fina ord! Jag Kan inte skriva det bättre än Carro gjort. Har dock framfört det i ord istället:)
Kul där med anonym. Ännu ett snille som inte fattar att man kan se på IP adresser vart å då oftast vem som skrivit. Nästa gång, tips, skriv vem du är så slipper vi skämmas för din skull.
Puss på dig fijalisa!
Ja tänka sig vad dessa Ip adresser kan avslöja mycket....det trodde man inte ,undrar hur en sån person mår EGENTLIGEN.......trodde ju att det bara var LYCKA men tydligen så är inte fallet så...jajaja men det var ju det vi anat också alla vi som vet vem den anonyma är
Hej Fia. Jag ringde dig när jag såg detta inlägg, långt ifrån allt tjabb.
Jag vill också bara skriva precis som jag sa till dig, att du är inte ensam om att känna så som du skriver. Jag har många gånger känt att jag vill kasta mig ut från fönstret, eller kasta in handduken och skrika mig hes. Jag tror alla har upplevt den känslan eller kommer att göra. Annars tror jag man ljuger.Mycket sätts på prov och man ska växa in i en roll man inte är van vid. Ingen är perfekt eller agerar som en pedagogisk mamma.
Även solen har sina mörka fläckar.... =)
Skickar lite kramar och hoppas att ni hittar en bra lösning som passar för er.
Kämpa på!
Kram från mig!
