Två saker jag ljugit om. Eller kanske inte ljugit, för jag trodde faktiskt på det.

Jag skulle aldrig bli en sån föräldrer som hade ett skrikigt barn som jämt fick som den ville och livet skulle inte alls förändras bara för jag fick barn.

Jomen tjena.
Jag kan bli den första att erkänna att det där är så mycket skitsnack.
Även om jag önskade att det inte var så, så är det så.

Klart att livet förändras. Förhållandet nästan läggs åt sidan ett tag, allt fokus på bebis, vi har försökt att vara "duktiga" och lämna bort och göra saker på tu man hand, men det man helst vill göra när man har barnvakt är att sova. Det är ju kul för förhållandet.

Att göra saker för sin egen skull, finns inte alls längre, först kommer bebis, sen pappa, sen nåt annat och allra sist du själv.

Även om man skulle vilja göra samma saker som innan ( i mitt fall var det en del kroghäng) så orkar man ju inte. Numera tänker man både en och två och tusen gånger innan man får i sig minsta lilla droppe för mycket.

Att vara uppe sent och ta vara på helgen och sin lediga tid var min favoritsyssla "innan Sid". Att ligga och prata om världsliga ting sent inpå natten var en trevlig sak.
Nu får man vara glad om jag sitter upp efter 21.00. att göra
Kanske kunde jag fortsatt med "livet innan" om inte min son ville upp innan tuppen, även på helgerna.


Jag förespråkade "att livet inte alls skulle förändras" så hårt att man kanske skulle kunna tro att jag är bitter och känner mig blåst nu, men så är det inte. Livet har tagit en ny vändning bara. Annorlunda men trevlig.

Varje gång jag såg en "snorunge" som skrek och fick som den ville, som styrde hela familjen med järnhand och som var ouppfostrad som få så tänkte jag, "sådär ska jag aldrig ha det, mna barn ska aldrig skrika och vara snorungar".

Hahahaha.

Kan någon tala om för mig hur man ska orka uppfostra ett barn som skriker efter en lång dag på jobbet,när man är slut i i huvudet?
Man bannar, säger nej och plockar bort eventuella saker barnet inte får ha.
Barnet skriker.
Mamman tänker; det är jag som bestämmer, jag uppfostrar min son, jag är grym.
Barnet skriker fortfarande
Mamman ger barnet saken den inte får ha.

Slut på barnuppfostran.
Hur orkar man höra på skrik och böl?
Och då har jag kanske universums snällaste pojk om man jämför med de flesta barn jag känner. Han skriker faktiskt nästan aldrig, däremot har han en vilja som nästan är som sin mammas och han är envis som sin mamma.

Hujeda mig, hur ska detta bli?





Lillprins Håkansson styr den här familjen med järnhand och ser till att bli matad som en prins förtjänar!