Jag har verkligen jobbat stenhårt under mycket press den senaste tiden, inte bara på jobbet (196 timmar i januari), jag lider nämligen av "duktig flicka-syndromet" också, jag har alltid ett perfekt städat hem, inga tvättberg och lagad mat på bordet varje dag. Jag håller på med det ena projektet efter det andra och nu när jag slappnar av känns det som om jag är har blivit överkörd av en ångvält faktiskt. 

Jag är inte bara sjuk, jag är slutkörd. Det är så lätt att bara köra på. Jobb, familj och allt annat bara pågår. Tills det tar stopp. Det går att hålla på med allt ett tag, sedan måste man skala av och bara göra det absolut viktigaste. I mitt fall är det familjen, därefter jobbet. Det sociala kopplar jag bort ett tag. För att inte säga vad jag gör med städning. Jag skiter i det och anlitar städerska. Det borde alla vettiga, småstressade småbarnsfamiljer göra. Ägna sig åt varann och låta någon annan göra dirty jobbet!

Och sen när jag är på benen igen så borde jag och min älskade unna oss en stund för oss själva, det har varit alldeles för lite av den varan, vi har nästan glömt bort varann helt, i jobba-äta-försöka sova-tillvaron vi lever i just nu!


Förlåt, jag vara bara tvungen att skriva av mig. Det är tungt idag! Jag hatar att vara sjuk!