Trots att jag ännu inte har några värre krämpor än foglossningen som kommer och går. (Inte jämt alltså, förmodligen när jag sovit konstigt eller överbelastat höften)

Så måste jag gnälla. Jag måste klaga. Jag är helt enkelt inte nöjd.
För jag har kommit på vad det är... Jag hatar att vara gravid!
Det känns som jag är inlåst i min egen kropp.
Det känns som jag sitter fängslad i Bolivia för knarksmuggling.

Jag bara längtar tills mitt straff är över och jag kan resa hem igen!

Finns det någon alls som förstår vad jag menar?

Jag är ingen barbamamma som känner ett lyckorus över att växa och blir fetare, fulare och inte kunna klä mig snyggt. Bli orörligare och absolut inte kunna slappna av med ett glas vin på fredagskvällen.

Det blir aldrig någon riktig fredagsfeeling för mig, trots att jag vanligtvis inte dricker vin varje fredag. Veckor och helg flyter ihop och det känns aldrig festligt eller speciellt, det är bara tid som ska sittas av.

Jag vet inte om det blir extra påtagligt för jag jobbar i klädbutik bland unga, smala tjejer och vill vara fin och fräsch på jobbet, men helst skulle vilja bo i en mysbralla. Att spetstrosor inte känns så fancy just nu, utan en rejäl bomullstrosa som man inte får svamp i, blir bättre.
Att det är tråkigt att sminka sig, för man ser bara blek och svullen ut ändå.

Det finns dom som älskar det här med att vara gravid och vänta på det lilla barnet som växer i magen, men jag är inte en av dom. Att vänta har aldrig varit min starka sida. Att se positivt på saker och ting, är inte heller min grej, iallafall inte i detta sammanhanget. Jag kan tänka mig att vara gravid i 23 veckor, sen gick min gräns! Nu räcker det!

Jag vill ha små bröst och liten röv. Lår som inte går emot varann när man går. Jag vill ha ett normalt blodflöde i kroppen som gör att jag inte får åderbråck här och där.


Snälla, säg att det finns någon som håller med mig!?

Mage v 22 (Förra veckan, det var då, det)