Pippi Långstrump har kidnappat min son.
Det har gått så långt att jag inte kan stoppa det, Pippi är hans allt. Så nu har jag bestämt mig att uppmuntra hans beroende av den rödhåriga käftiga ungen så pass att han tröttnar. Han har fått en egen teve, han kan kolla på Pippi i sitt eget rum och jag slipper se och höra henne 10 gånger om dagen!

Jag är en usel mamma men jag orkar inte höra tjatet längre!

Har kommit på mig själv att vara usel på fler sätt. Jag kohandlar och mutar min son så han gör som jag vill.
Idag t.e.x ville han inte gå ur bilen, mamma skulle köra mer bil!
Jag var hungrig och ville in och fixa mat, han skriker "bort" och stretar emot så jag inte får ur honom ur bilen.
Då säger jag: Vill du ha godis?
Och så hade jag en from unge som snällt hoppade ur bilen och följde med mig in!

Eller när han tjurar och säger "bort" som han ofta gör, särskilt när man ska borsta tänder, sätta på pyjamas och sånt tråkigt, då puttar han på mig och säger "bort."
Då spelar jag ledsen och snyftar och säger att mamma blir ledsen när han gör så! Jag spelar på hans känslor tills han får dåligt samvete, vill krama mig och säger förlåt, sen får jag göra som jag vill!

Är det fel på mig eller finns det fler föräldrar som utnyttjar situationer?







(Det här är Sid, när jag "lurade" honom och sa att om han klädde på sig själv så skulle vi gå ut sen. Pappas keps, en stövel och pyjamasöverdel, sen sa han "så!" Då var han tydligen färdig för att gå ut)