Det närmar sig...
Shit!
Känner mig stirrig, nervös och orolig för det som komma skall!
Tecken på att det är på gång ( jag vet ju inte, hade en tid klockan åtta på morgonen för igångsättning sist och 36 timmar senare var Sid ute) så jag känner mig som en förstföderska, googlar tecken och hoppas innerligt att snart, snart är hon här!
Men vi har ett litet problem, jag vill nämligen inte föda, jag har ångrat mig!
Jag vill inte ha kejsarsnitt, inte ha henne kvar i magen och framförallt inte trycka ut henne!
Hur kunde jag vara så jävla dum så jag glömde den där smärtan?
Mitt i allt det roliga med att tillverka barn måste jag blivit helt korkad!
För jag vill verkligen inte!
Det är väldigt påtagligt nu, och jag vill inte!!!!
Hur vet man att det är på gång? Ge mig era första tecken!!!
inte för att jag vet, men många säger skitnödig ;)
Japp det var mitt första ( och enda ) tecken, fast jag trodde ju bara det var tacosen, men en timma senare efter massa toabesök utan resultat och tre minuter mellan skitnödigattackerna och ett samtal till bb rikare ringde jag Dig, fyra timmar senare var hon ute! Jag kan inte säga med säkerhet att du kommer känna när det är på g, fast någonstans där emellan tänkte nog jag, att det måste vara ett tecken, för vem annars tajmar skitnödigattacker!!! Lycka till hur det än startar <3
Fia - det kommer gå hur bra som helst!
Jag hade tid för igångsättning förra fredagen kl 9. Jag ville v e r k l i g e n inte bli igångsatt utan kände att det skulle vara skönt om kroppen kunde fixa det här på egen hand. Så jag höll igång dagarna innan, gick i trappor, tog promenader etc. På torsdag morgonen kände jag som menssmärtor som kom och gick vilket fick mig att hoppas att "nu är det på g". Denna molvärk blev starkare och starkare under dagen och började komma med regelbundna intervall vilket fick mig att fatta att det var värkar. Ju längre framåt dagen det gick, desto starkare, för att senare på kvällen vara riktiga genomkörare. Vid halvtolvtiden åkte vi in och klockan 08.08 föddes vår kille.
Ja, det gör ju ont. Så är det ju. Inget snack om saken. Men det går över och det handlar inte om så lång tid när allt kommer omkring. Visst det känns som om man nästan ska dö, men bara under en kort stund och sen är bebisen där. Det är ju så värt det trots allt.
Det kommer gå hur bra som helst.
Och kom ihåg att första barnet banar väg för de kommande så den här gången kommer det förmodligen gå betydligt enklare. Lita på din kropp.
Lycka till!
Många kramar Helena
Mensvärk som blir starkare och tillslut regelbunden. Sen som nån sa skitenödig å kanske illamående.
Hjärtat! Tycker allt oftare att dina svar här på bloggen som du får av goa folk alltid låter så redia å trevliga. Denna gången kan ja inte hålla med övriga ovan då ja enbart säger: JA man ångrar sig när väl stunden är kommen. Jag låg med ångest och skrek på Hans hur han kunde göra mig gravid igen:) Ja tror ja försökte slå honom lite oxå...Lite smått panik med andra ord:) Tur nog har ju jag haft sjukt "lätta" förlossningar utan bedövningar och andra sjukhusgrejer, vilket jag tror beror på att min kropp ställer om sig när det väl är dax...så dina "panikattacker" är bara positiva för mig. Ett tips! Nr.2 har oftast j-ligt snabbt ut, å det är ju faktiskt en tjej som ska ut, å du själv är ju inte särskilt tålmodig, så minsta lilla mensvärk....ÅK IN!!! VI längtar efter er! Så skynda skynda, lycka till!!! Puss
Bara jag som är avundssjuk på alla gravida, för jag vill också föda barn igen å igen. Trots att jag har en på 5v. Jag älskar föda barn är det roligaste jag gjort. Å älskar spänningen när å hur de ska börja. Love it
