Jag tror inte ni kan förstå hur jobbigt det här är. Hur ont jag har! Självklart visste jag att det gör ont att föda barn, men jag visste inte att jag skulle ha sjukt ont i 2 veckor innan.
Det är så jävla, jävla omotiverande att ha ont och inte få nåt för det.
Jag orkar fan inte mer!

Egentligen tänkta jag inte berätta för er om vad som händer, för jag orkar inte. Men jag får ju utlopp för mina känslor när jag skriver, så jag gör det ändå.

I lördags fick jag värkar (Nu vet vi att det är intensiva förvärkar, men då trodde jag bebis var på gång) någon gång runt 16-17.00-tiden. Jag drog med min Roy ut på promenad, eftersom alla säger att man ska hålla igång istället för att vila. Vi traska på och värkarna kom och gick. Fick pausa och nypa Roy i armen. Väl hemma igen kände jag mig matt och la mig för att vila, så småningom avtog värkarna i smärta och blev lite mer hanterbara och någon gång framåt tolvslaget så somnade jag in.

Vaknade i söndags och var extremt uttråkad, och fick ett utbrott på Roy att han inte hittar på något med mig nu när han väl är ledig. Stackaren, men jag börjar känna mig inlåst i min egen kropp och i mitt hem. Så vi åkte en runda till Hansa City, tog en fika, hyrde två filmer och åkte hem och åt extremt mycket mat istället. Runt 23.00-tiden så kom nya värkar, väldigt intensiva. Jag log åt smärtan och lät Roy sova, tänkte härda ut det värsta själv, jag var helt övertygad om att nu var han på väg ut. Samtidigt som jag blev lite nervös och tänkte, hur fan ska jag klara det här?
 Smärtorna blev intensivare men fortfarande inte särskilt regelbundna. Vid femtiden på morgonen kröp jag ner hos Roy i sängen och beklagade mig lite och sen slumrade jag till. När jag vaknade vid åtta så kände jag absolut ingenting.

Falskt alarm igen?

Runt 14.00-tiden på eftermiddagen satte det igång igen och denna gången med råge.
Yes, nu är det äntligen dags, tänkte vi.
Började klocka värkarna eftersom dom kom väldigt tätt. Ca 3 minuters mellanrum och det gjorde ganska ont, var inte riktigt kapabel till att varken prata eller gå när det var som värst.
Men jag var så trött på alla falska alarm så jag ville ha nåt mer slags tecken på att bebis ska komma innan jag åkte in.
Mamma och Roy tittade på varann och skakade på huvudena,
-Är du helt galen, vill du föda i hallen, unge, sa min mamma.

Jag tyckte att det fortfarande var hanterbart och ville väl inte att dom ska skicka hem mig från förlossningen när jag väl kommer in.
La mig i soffan och kände mig helt utmattad, av knappt ingen sömn alls och av några timmars intensiva värkar. Kollade på Ullared och även om smärtan kändes mindre när jag låg ner så hade jag fortfarande regelbundna värkar.
Beslutade oss för att ringa förlossningen och givetvis ville dom att vi skulle komma in.

Pinsamt nog så, kände jag nästan direkt när jag la mig på britsen att värkarna började avta - igen!!!
Dom kollade CTG och om jag hade öppnat mig.

Dom såg att jag har förvärkar, men att livmodertappen var typ helt omogen, var öppen knappt en centimeter och det räknades typ inte som om förlossningen hade startat. Jag är fortfarande i latensfasen och det är tydligen VÄLDIGT vanligt att vissa får ha så här intensiva förvärkar i veckor, innan bebis kommer.
Jag blev erbjuden att stanna över natten, för garantera att bebis inte skulle komma, kunde dom ändå inte riktigt göra, men jag valde att åka hem med en liten påse knark i handen. Jag behövde ju få sova om jag ska orka trycka ut någon unge, kanske inte idag och kanske inte i morgon, men nästa vecka! (Övar på positivt tänkande!)

Stoppade i mig mina piller och har sovit som ett litet barn hela natten, sov så här bra gjorde jag nog när jag var i sjätte månanden sist!
Så nu är jag pigg och utvilad, men jag har inte en endaste värk. Så ingen bebis i sikte för närvarande!



Och tack för att ni inte ringer och tjatar om bebis, jag skulle dräpa er om ni gjorde!

Jag har kommit på det! Jag är en elefant, jag ska vara pregnant i flera år!

Förresten är Roy hemma från jobbet idag, för vi ska göka hela dagen.

Nämen asså, nu är det inte kul längre. Han kommer inte.
Mamman blir bara tyngre och bebisen förmodligen större. Jag hade siktat in mig på ett litet barn och få stygn i underredet.

Skit också!

Min moster är ett medium (Blev det rätt nu?) Jag brukar säga spåtant :)
Hon har spått flera av mina vänner och gjort ett så pass bra jobb att mina vänner efteråt ringt mig och frågat om jag skvallrat och berättat personliga saker för min moster. Det har jag verkligen inte och hon skulle nog sätta sin yrkesroll på spel om hon isåfall lyssnade på mig.

Nu är det så att min moster har sagt att jag ska få en son den 10 december.
En son, sa ultraljudet också. Men idag är det den 10:e och hon tror envist fortfarande att bebisen kommer idag.
Gör den det, eller ska jag kanske knipa så hon inte får rätt???

Hahahaha.

Jaha, då var vi inne på den femte dagen över BF utan bebis. Jag fick ingen bebis igår, men jag orkade inte blogga om det heller. Blev ni oroliga?
Jag har fått hårda restriktioner att blogga när jag åker in och skicka sms till en viss skara människor.
Igår åkte jag in til BB, dock inte för att föda.
Ringde Michelle när jag var på väg därifrån och då fick jag en ordentlig utskällning.
Förlåt vännen, men jag trodde det bara gällde när jag ska föda!

I tisdags kväll fick jag molvärk, som mensvärk, fast som aldrig släppte, det gjorde bara väldigt ont. Lyckades somna framför teven och när jag vaknade någon gång på natten hade det släppt helt och hållet. I går morse kom det tillbaka och när jag var ute med Tyra började det svartna framför ögonen av smärta. Jag fortsatte promenera och pausa, bara för alla har sagt att man ska hålla igång när det väl händer. När jag väl kom hem igen var jag dock tvungen att ligga ner en stund och somnade igen. Vaknade och kände ingenting. Började fundera på om jag ens känt bebisen röra på sig på ett par dagar, vilket jag inte hade. Började buffa lite på magen och fick inget gensvar, då tvingade Roy mig att ringa förlossningen och fråga om bebisar rör sig knappt alls mot slutet. Jag ville inte ringa, hatar att vara till besvär och tyckte jag nog lika gärna kunde googla saken.
-Kom in nu direkt, var deras svar på frågan.
När jag skulle klä på mig kom då en jättekick i sidan och jag ringde upp förlossningen och bad att få avvakta eftersom jag nu känt bebisen. Dom tyckte jag kunde komma in ändå, men det kändes bara jobbigt och onödigt just då.

Under resten av dagen höll smärtan i magen i sig och magen var stenhård, som en vattenmelon, hela tiden. Det släppte liksom inte mellan varven. Det började bli ganska tungt och jobbigt att gå omkring med en stenhård mage, men jag såg inget märkligt i det.
Gnällde lite för Roy och så kom mamma och pappa på besök, då hade jag bäddat ner mig i sängen och Roy och mamma gick i maskopi och ringde förlossningen för att fråga om det var okej att magen var så hård. (Åhhh vad pinsamma dom är tyckte jag)

-Kom in nu direkt, var deras lösning på problemet!

Då bestämde jag mig att jag inte tänker säga nåt till någon förrän huvudet är halvvägs ute, jag gillar inte sjukhus och att åka hit och dit i onödan kändes bara jobbigt, dessutom skulle vi hem till Lena och Danne och fika!!!

Blev uppkopplad på CTG och BM kände om jag hade öppnats något. Hjärtljuden på bebis var helt normala och hon såg lite sammandragningar men att jag bara var i latensfasen och inte öppen ens en ynka centimeter. Inget fostervatten hade läckt och jag fick åka hem igen.

Det är bara meningslöst och tråkigt att hålla på att räkna dagarna.
Innan räknade man ner dagarna, och nu räknar man upp dom igen. Och man vet ju liksom inte med hur många dagar plus eländet ska sluta.
Fick veta hos BM igår hur och när man gör om det är igångsättning som gäller.
22 december blir då datumet för det. Det är ingenting jag hoppas på, kan mycket väl bundit en snara runt halsen eller skjutit mig själv innan dess.

I natt drömde jag en förfärlig dröm att jag var på BB och skulle föda men fosterhinnan var för tjock och om man skulle ta hål på den så skulle antingen mamman eller barnet bli förlamat. Vi fick välja.
Det sjuka med drömmen var att jag drömde den i massa mediciniska termer som jag inte längre minns, men när jag vaknade vid 04.00 så kändes det så verkligt. Vartifrån kom alla dess medicinska ord som jag typ ens aldrig hört förut?

Mammas lilla plutteskrutt, kan du inte bara komma ut nu?

Fan också.

Linda Rosing var beräknad till den 4 dec, alltså dagen innan mig. Hon gick över tiden och i mitt huvud började jag tävla med Linda om vem som skulle få först. Nu har subban fått en son inatt.
Då kan det väl vara min tur inatt?
Snälla?!

Nu har jag slutat tänka på det varje sekund. Han får komma när han vill dårå.

Var hos BM idag. Satt i väntrummet och trutade med läpparna som en tjurig snorunge när hon kommer och hämtar mig med kommentaren.
-Jaså här sitter det nån och surar.

Ja, men vafan jag vill ju ha bebis nu.

Sen när hon sa att vi egentligen inte behöver boka nåt möte tills nästa vecka för då har jag fött, så sa jag att jag inte tror på henne längre för så sa hon om dagens möte också. Dumma BM-tant.

Bara jag inte behöver vänta till julafton så får han komma när han kommer. Bara INTE julafton. Det är min dag!

Idag äter jag ett helt tjog ananas, putsar fönster, hoppar som en jojo upp och ner från toastolen och väntar litegrann på bebis, det är ju trots allt Finlands självständighetsdag idag (Kanske var det han väntade på?)

Vad gör ni?

Idag dricker jag skumpa, springer i trappor, kokar hallonbladsté, knullar och äter chili.
Vad gör ni?

Den 5/12 är bebis beräknad.
Det är ungefär 5 år dit om jag har räknat rätt!!!

I alla tidningar står det om hur illa försäkringskassan beter sig, folk får inte sjukpenning, mammapenning osv som dom ska. Inte jag. Jag gillar försäkringskassan.
Jag har alldeles i dagarna övergått från att vara sjukskriven till att få föräldrarpenning och häromdagen ringde en dam mig och sa att dom hade "råkat" betala ut sjukpenning och mammapenning på en och samma dag så jag hade alltså fått en dag för mycket utbetalad.  Hon sa att jag skulle bli återbetalningsskyldig för den dagen, och så långt är jag med. Men jag tyckte det vore enklare om dom bara drog av det beloppet på nästa utbetalning. Hon skulle anteckna det och återkomma sa hon.

Idag ringde en man mig, han var min nya handläggare sa han.

-Hej jag heter bla.bla... har du tid att prata eller ligger du och föder?
-Hej, näe det går bra, jag sitter mest och väntar på att få föda.
-Jag ser här att du vill att vi ska dra av det felaktiga beloppet på nästa utbetalning.
-Ja, det verkar ju lite omständigt att jag måste sätta in pengar på ert konto, så om det går bra gör jag gärna så.
-Ja, absolut, men jag tänkte såhär, eftersom det är vi som har gjort fel och det bara handlar om ca 400 kr efter skatt så undrar jag om det är okej att du får behålla dom pengarna.
-Jaha, jomen okej, om ni tvingar mig så går väl det bra!!!
-Ja, det kanske verkar som en konstig fråga, men vissa människor vill alltid att rätt ska vara rätt.
-Näe, sån är inte jag, jag behåller gärna pengarna, tacksåmycket.
-Lycka till med bebisen nudå.
-Tack tack!

Varför jag är lite deppig och låg just nu beror på att jag i måndags var hos BM och klagade på att jag haft smärta i magen ett par dagar just på ett speciellt ställe och när hon undersökte det lite närmre så hittade hon en knöl.
Jag blev skickad vidare till en läkare som fick titta på knölen. En stressad läkare som pressade in mig mellan två patienter. (Då känns det som om det var en extra viktig knöl), som sedan säger att hon inte vill gissa på vad knölen är för något utan bokar in mig på en grundlig undersökning då förlossning är klar eftersom man ändå inte gör några ingrepp så nära inpå en förlossning.

Då antar jag att "knölen" inte påverkar bebis, men för det gör det inte mig mindre nervös. Vad är det för en knöl som bor i min mage nu då? Kan aldrig eländet ta slut?

Knölen gör extra ont då jag rör mig, särskilt när jag går, den är ett par centimeter och är rörlig. Hon började med att gissa på inflammation i lymfkörtel, "någonting" som fastnat i underhudsfettet, tarm som buktat ut, bråck i ljumsken, sen sa hon "äsch, det kan vara precis vad som helst ofarligt som farligt, jag vill inte fortsätta gissa, vi undersöker dig efter bebisen är ute"

Jag grubblar inte alls på det nu, har helt stängt av. Vilken knöl, liksom?
Eller hur!

Knasiga kommentarer jag får här på bloggen. Anonyma kommentarer är skittråkiga.
I en stod "att jag efter förlossningen ska inse till 100% att min man just är MIN man", det tycker jag verkar skumt.

Jag har väl redan insett att han är just min, annars hade jag väl inte valt att skaffa barn med honom!
Jag vet inte varför en förlossning skulle framkalla känslan av att han är mer min då än innan. Däremot kanske det uppstår ännu starkare känslor, för vi faktiskt har skapat något litet underbart ihop, lite av mig och lite av honom.
Men det kanske var så du menade???

Igår var lillräkan här och målade mina naglar, både på tårna och händerna. Kände mig ompysslad som en prinsessa. Hade varit skönt med lite ryggkli och kanske en massage också, men det kanske du fixar nästa gång vi ses, vännen?
Tusen tack för att du gjorde mig fin tills bebis ska komma.

Det här med att ha en stor mage är lite besvärligt. Jag spiller saker på magen hela tiden. Mina tröjor och klänningar har alla fläckar mitt på magen. Hade inte magen varit där hade förmodligen smutsen trillat på golvet istället. Nu har jag även bränt mig med locktången mitt på magen. Jag stod i bara trosorna och lockade håret och "glömde" bort magen och svingade tången neråt rakt på magen. 200 grader varm locktång mitt på kalaskulan, AAAAAJJJJ!


Det börjar bli verkligt nu, snart dags att vi ska ha en bebis i huset, det är inte bara vi, om ett tag. Så nu börjar jag bli lite nervös, jag tror jag inbillat mig att bebis "bara" kommer, och vips så är vi fyra i den här familjen.
Igår började jag tänka på att JAG faktiskt är den som måste kämpa för att vi ska få ut den lille rackaren. OJ, jag har nog glömt bort det nånstans på vägen.

Näe, Sofie. jag föder inte barn än. Det känns inte ens som det är på gång. Är bara fruktansvärt trött och lite deprimerad. Jag sover mig igenom dagarna så går det fortare tills på lördag, för då ska fanimej bebis ut.

Hade "julmys" med mina 10 tjejer igår. Som var så gulliga att anpassa årets julträff efter mig och bebis, så vi firade vår lilla julafton i november.
Caroline (!) hade som vanligt lagat delikat plockmat, men mest längtade alla efter att få öppna våra brev som vi skrev för ett år sen och som legat nedfrysta(!!) sen dess. Dessa brev innehöll förväntningar inför 2009. Det var hemskt kul att läsa upp sitt eget brev och läsa vad man trodde skulle ha hänt under året men även att få ta del av de andra tjejernas gissningar.

Att Annie är synsk är nog något jag funderat mycket på idag. I hennes brev stod:
"Nästa år är Fia mörkhårig och gravid".

Att jag skulle färga håret fanns inte i min vildaste fantasi, men tydligen i hennes!
Att jag skulle vara gravid var det fler som tippat, märkligt med tanke på att Roy och jag ganska nyligen träffats och jag inte hade uttryckt någon direkt barnlängtan, men Michelle förklarade det lite fint genom att säga:
Men ni verkade så rätt för varann, dessutom var ni ju så gamla, då går det fort!


Nu är det bara ett år kvar tills vi får se vad vi trodde skulle hända under 2010.

Sen var det julklappsutdelning och alla verkade nöjda och glada över hur påhittiga och fina julklappar man kan hitta för 50 kr.

Möter min granne som hojtar från andra sidan gatan.
-Oj, oj nu börjar du bli tjock!

-Ja, fast det är ju bara 8 dagar kvar nu.

-Va? Nämen oj, du är ju pytteliten och jättefin.


Ja, den kom ju från hjärtat.

Jag mår mail från Libero-klubben, som överskrift står "Vill du föda nu? Läs om hur du kommer igång".

Inte nånstans stod det vad man kunde göra, det stod däremot att ofta påminner förlossning och tidpunkt om sin mammas, så om du är nyfiken prata med din mamma.

Mamma har gått över tiden med alla tre barn, däremot har hon praktiskt taget "pluppat" och sen var det klart.
Men snälla, allvarligt, jag orkar inte gå över tiden. Jag fäller några små krokodiltårar på kvällarna för att det är så jävla påfrestande nu. Dessutom längtar vi så efter vår bebis, vi börjar bli lite otåliga nu både jag och Roy. Vi kan inte vänta längre än 8 dagar. Fattar ni?

Påminnelse till mig själv OM jag nånsin ska ha fler barn:
Gnäll inte förrän de sista 4 veckorna av din graviditet. Hur jobbigt du än har haft det de andra 36 veckorna så blir det ännu värre mot slutet.