I morgon fyller svärfar år, han vill ha ett barnbarn på sin födelsedag, ska det vara så jäkla svårt kan man ju undra??!

I morse ringde jag min BM och grät ut!
Berättade hur jag känner för igångsättning och hur lite energi jag har kvar!
Fick en tid 40 min senare för en hinnsvepning!

Sid och jag stod i pyjamas, så det blev en minst sagt stressig start på morgonen! Lämnade lillfis hos mamma på hennes jobb och han tyckte det var spännande och skötte sig fint!

Jag var öppet knappt 2cm, tappen var mjuk men inte utplånad.
Hon svepte hinnorna rejält och kunde känna bebisens huvud!

Slemproppen gick i helgen!

Men ja, med facit i hand så känns det mer som med Sid!
Blev svept 3 ggr, slemproppen gick men det kom aldrig någon bebis! Och som flerföderska kan man tydligen vara öppen lång tid innan en förlossning ens är på gång!
Suck!!!!

Nästa träff med BM på torsdag, då ska vi diskutera hur vi går vidare, hon förstod mig fullt angående igångsättning eftersom jag haft min 38 timmars förlossning! Hon trodde dock att jag kommer komma igång av mig
Själv!
Det tror inte jag!

Har känt lite molande och värkar i eftermiddag men har haft mer smärta innan utan hinnsvepning!

Blä!

Och om jag inte svarar i telefon längre är det bara för jag blir osocial av detta! Vill dra nåt gammalt över mig och bara ligga där tills det är dags!
Bara så ni vet!!!


V 40 + 6 med 14 kg plus på vågen!

3 dagar över tiden!
Känner mig som
En flodhäst, hittar inga kläder som passar men ser ju nu på bilden att jag inte alls är så flodhästig!

Om jag gnäller, eller bråkar med Roy så är det bara vid de tillfällen då min sömnbank är på minus!

Min underbara mamma tog Sid igår kväll, jag somnade 20:30 har sovit som ett ovaggat barn med endast en kissepaus, inga värkar och fått vakna av mig själv nästan tolv timmar senare!

Nu kan jag flytta berg igen och har fått tillbaka lite krafter! Känner mig inte alls lika skör! Lite orolig men inte skör!
Försökte beskriva känslan för Roy igår, det kanske finns män som läser här....

Tänk er att ni ska göra något ni verkligen ogillar, något som gör ont, är obehagligt och läskigt!
Men du vet inte när!!!!
Tänk dig känslan att du ska gå hemma och veta att snart är det dags, men ingen kan säga om det är om 5 timmar eller 5 dagar!
Ganska påfrestande för psyket va?
Att bara vänta på nåt hemskt! ( och nåt bra efter givetvis!)

Igår fick mina fötter spa-pedikyr på dermaschool, billiga priser men duktiga elever som tog hand om våra fossingar på bästa sätt!




Inte så svullna som vid min förra graviditet!!! Men givetvis ska ju lillan få se nåt snyggt när hon slinker ur det heligaste!

Vad händer med psyket egentligen?
Jag är helt nerbruten 2 dagar efter BF och då visste jag ändå att jag skulle gå över igen. Jag hoppades inte, men jag trodde jag skulle!

Och ändå är jag skör som en spindeltråd och gråter mig till sömns, snyftar när jag vaknar på natten och så några skvättar till på dagen!
Om jag inte hade haft ont hade jag njutit av vackert väder och ledighet med Sid! Men min kropp orkar inte!

Läser för mycket info på nätet, där folk gått över ännu längre andra gången!
Det är liksom inte möjligt för mig eftersom jag blev igångsatt sist!
Och en sak är jävligt säker, det är ingen som ska sätta igång mig! Jag tänker be om planerat snitt istället! Tänker inte ha 36 timmars smärta med konstgjorda värkar utan pauser igen!

Det är nog det som spökar mest just nu, att jag vet att hon inte kommer komma självmant och att jag ska gå igenom samma sak som sist!
Jag vägrar!!!

Jag tänker mig lite gnäll såhär på morgonkvisten! Det är min blogg, så jag får det!
Haft en ganska hemsk natt! Med värkar och extremt tryck! Känt bebisens huvud "borra" sig ner och inte sovit mycket!

04:40 bestämmer sen Sid sig för art det är morgon! Drömmer mardröm och kan inte somna om!

Så jag tycker jävligt synd om mig själv, gråter en skvätt, Sid hämtar papper och torkar tårarna och då tar jag mig i kragen!
Godmorgon torsdag!
Det blir en låååång dag!

Någon undrade när det var beräknat!
Om det nu har undgått någon så är det lilla pyret beräknat till IDAG!

Japp, så då vet ni vad jag sysslar med idag!
Hoppar studsmatta, springer i trappor, knullar, dricker skumpa, halsar ricinolja, äter ananas och ..... Har jag glömt nåt igångsättande??!

Varför är det så att man blir så jäkla svag, sårbar, utmattad och lipig när det börjar närma sig BF?

Har nog inte lipat såhär mycket på hela graviditeten som jag gjort de senaste dagarna!

Är det någon hormontopp som
Ställer till det? Nån som känner igen sig?

För jag vill helst bara dra täcket över huvudet och gråta tills allt det här är över!
Och om jag ska ruva denna som jag ruvade Sid så kan jag ju bli liggandes och lipa ett tag!!!

När kommer hon? Nån som vill gissa?
Jag säger påskafton!

Pratade med min vän Helena i morse som försökte peppa och vända negativa tankar till positiva!
Fick höra att jag måste bli mer positiv!
Och sen har jag tänkt på det där....
Är jag en väldigt negativ människa?
Eller är jag bara realist?
Upplevs jag som pessimistisk jävel?

Caroline har fått bebis igår kväll! Vi skulle ha samtidigt! Och här ligger jag och är tjock ännu! Och när jag facebookar om det orättvisa i att en förstföderska får innan mig så får jag kommentaren,"ja, men skönt för henne som slapp gå över"
Jajaja, men JAG då?



Så tänker jag på sådana ultrapositiva människor som alltid ser något positivt med allt som sker och undrar om jag vill vara sån?
Kommer jag uppskatta det positiva i livet om jag aldrig ser saker negativt?

Jag vet ju att det alltid kommer regn efter solsken ( det har mamma Runcrantz lärt mig) och jag vet att allt gott har nåt ont med sig och jag tror inte gott om alla människor, jag tror att vissa vill mig ont, och tänk så glad jag blir OM det inte är så!!!

Njäe, jag fortsätter nog vara mitt vanliga jag, lite negativ, lite realist och alltid på
Min vakt! För tänk så glad jag blir när det verkligen sker något positivt!

Shit!
Känner mig stirrig, nervös och orolig för det som komma skall!

Tecken på att det är på gång ( jag vet ju inte, hade en tid klockan åtta på morgonen för igångsättning sist och 36 timmar senare var Sid ute) så jag känner mig som en förstföderska, googlar tecken och hoppas innerligt att snart, snart är hon här!

Men vi har ett litet problem, jag vill nämligen inte föda, jag har ångrat mig!
Jag vill inte ha kejsarsnitt, inte ha henne kvar i magen och framförallt inte trycka ut henne!
Hur kunde jag vara så jävla dum så jag glömde den där smärtan?
Mitt i allt det roliga med att tillverka barn måste jag blivit helt korkad!
För jag vill verkligen inte!

Det är väldigt påtagligt nu, och jag vill inte!!!!

Hur vet man att det är på gång? Ge mig era första tecken!!!

Trots att jag ännu inte har några värre krämpor än foglossningen som kommer och går. (Inte jämt alltså, förmodligen när jag sovit konstigt eller överbelastat höften)

Så måste jag gnälla. Jag måste klaga. Jag är helt enkelt inte nöjd.
För jag har kommit på vad det är... Jag hatar att vara gravid!
Det känns som jag är inlåst i min egen kropp.
Det känns som jag sitter fängslad i Bolivia för knarksmuggling.

Jag bara längtar tills mitt straff är över och jag kan resa hem igen!

Finns det någon alls som förstår vad jag menar?

Jag är ingen barbamamma som känner ett lyckorus över att växa och blir fetare, fulare och inte kunna klä mig snyggt. Bli orörligare och absolut inte kunna slappna av med ett glas vin på fredagskvällen.

Det blir aldrig någon riktig fredagsfeeling för mig, trots att jag vanligtvis inte dricker vin varje fredag. Veckor och helg flyter ihop och det känns aldrig festligt eller speciellt, det är bara tid som ska sittas av.

Jag vet inte om det blir extra påtagligt för jag jobbar i klädbutik bland unga, smala tjejer och vill vara fin och fräsch på jobbet, men helst skulle vilja bo i en mysbralla. Att spetstrosor inte känns så fancy just nu, utan en rejäl bomullstrosa som man inte får svamp i, blir bättre.
Att det är tråkigt att sminka sig, för man ser bara blek och svullen ut ändå.

Det finns dom som älskar det här med att vara gravid och vänta på det lilla barnet som växer i magen, men jag är inte en av dom. Att vänta har aldrig varit min starka sida. Att se positivt på saker och ting, är inte heller min grej, iallafall inte i detta sammanhanget. Jag kan tänka mig att vara gravid i 23 veckor, sen gick min gräns! Nu räcker det!

Jag vill ha små bröst och liten röv. Lår som inte går emot varann när man går. Jag vill ha ett normalt blodflöde i kroppen som gör att jag inte får åderbråck här och där.


Snälla, säg att det finns någon som håller med mig!?

Mage v 22 (Förra veckan, det var då, det)

Visst är dom fina, mina två favoritpojkar i hela världen!

Roys slutspelsskägg är inte borta trots att Sid är född. Och det sjuka är att jag gillar honom sådär skäggig och ovårdad! ;)

Nu tänkte jag äntligen få till ett litet inlägg om min förlossning.

söndag morgon klockan 09.00 hade vi tid för igångsättning, fick komma in och blev kopplad till CTG först och det visade sig att lille Sid trivdes utmärkt där i mammas mage. Så dom gjorde en hinnsvepning och satte en gele på min livmodertapp som skulle mjuka upp den. Det är en typ av igångsättning som är lite mer naturlig än värkstimulerande dropp.) Vi fick ett rum med TV och video och låg och mös en stund. Eftersom inget hände ringde vi dit brorsan och Akiz för en fika i sjukhus cafeét. Slutligen kom även mamma och pappa. Klockan gick och jag kände inte ett skit. 6 timmar efter gelen hade satts på tappen skulle dom göra en ny bedömning och den bedömningen visade att absolut ingenting hade hänt. Dom beslutade att göra en ny hinnsvepning och sätta på ännu mer gelé.
Då började det hända grejer. Fick värkar och blev uppkopplad på CTG igen. Visade på ganska starka sammandragningar med nästan bara toppar och inga pauser emellan.
Det kändes som jag skulle gå av på mitten och tänkte ungefär tusen gånger "hur fan klarar alla andra detta".
Då trodde jag givetvis att det var normalt att ha sådana värkar.

Jag blev då ombedd att ta en varm dusch och efter typ 10 minuter i duschen trodde jag att jag skulle svimma, jag skrek hela tiden till Roy "Jag går sönder".
Slutligen kom en barnmorska in och såg att de värkar jag hade inte var till nån nytta eftersom jag fortfarande bara var öppen 2 cm och klockan var nu ca 01.00 på natten.
Hon tyckte att min kropp behövde vila, för annars skulle jag aldrig orka med en förlossning. Fick då morfin och bricanyl spruta i röven. (Tack för knark) och somnade sakta in.
En hel dags arbete till ingen nytta! Skit också!!!

Vaknade vid 07.00 och ringde efter barnmorskan och undrade vad som händer nu?
Dom tyckte det var roligt att JAG var tillbaka och var så himla peppad. (Dom visste nog inte att mitt enda mål var att se till att jag fick vara hemma på julafton!)
Fick en fantastisk barnmorska som även är Roys kompis mamma. det kändes som hon verkligen vill hjälpa mig att föda barn den dagen. Hon gjorde verkligen allt för att få igång mig.
Hon började med att sätta 11 akupunkturnålar på min kropp för att framkalla värkar. Hon snurrade på nålarna lite då och då och jag kände mig som en voodoo-docka. Eftersom min kropp förmodligen inte alls ville föda barn så hände det givetvis ingenting.
Hon gjorde ännu(!) en hinnsvepning och kollade om jag öppnat mig mer, vilket jag inte hade. Hon beslutade sig för att sticka hål på fosterhinnan vilket man egentligen inte gör förrän man öppnat sig mer, det sipprade ut klar och fin fostervätska men inte heller det satte igång något värkarbete, så vi beslutade att det var dags för värkstimulerande dropp.

Hå och hej, nu började det hända saker. Och fy in i helvete vad ont jag fick - igen!
med en timmer mellanrum kom dom och kollade om jag öppnat mig och plötsligt 3 cm! jippie!
4 cm och jag tror jag dör!

Då frågar dom om jag vill ha lustgas!

Ja, tack, helst nyss innan jag dör.
Lustgasen kändes värdelös och jag bad dom hela tiden ge mig starkare dos, eftersom jag inte kände ett skit. Barnmorskan och Roy hade roligt eftersom jag snackade en jävla massa skit under tiden.

-Ge mig den där jävla ryggsprutan, skriker jag. (Detta trots att jag bestämt att inte ta den, eftersom jag är så jävla spruträdd)

De förklarar att det är lite för tidigt för den och jag få stå ut en stund till. CTG:t visar en jävla massa pain. Toppar men aldrig några dalar. Knappt inga pauser och långa sammandragningar.
Jag dansar, sitter på pilatesboll och hoppar omkring när dom äntligen säger att narkosläkaren är på väg.
Han sätter den och det tar inte alls lång tid innan jag mår som en prinsessa igen. Barnmorskan kommer in och säger Välkommen tillbaka Sofi.
Det kändes verkligen så, som om jag varit borta. Helt jävla borta.

Passade på att sova lite och fick en skitäcklig soppa till lunch som Roy fick spola ner i handfatet, så det skulle se ut som jag ätit upp den.

Ny barnmorska, en helt fantastisk sådan. Hon hängde med oss på rummet och Roy och jag busade lite med henne. Sjukt att titta på CTG: och se vilka värkar man har men inte lider knappt nånting.
öppen 7 cm. Jippie, nu kommer han snart tänkte jag. Då var väl klockan 16.00 ungefär.
och vid 17.00 var jag öppen fulla 10 cm.
När kommer han, undrade jag?
Innan midnatt, lovade BM.
Meeeeen va faaaaan!

Började tänka att jag skulle föda mitt i ett skiftbyte och kanske få en helt puckad BM. Fan jag måste ha ut honom nu!
Sa till BM att jag ville föda innan hon gick hem. Hon tyckte jag var gullig!
vid 20.30-tiden började jag känna mig bajsnödig.
-Då är det nog på gång nu Sofi sa BM.
(Jag tänkte mest på om jag skulle bajsa ner henne, det ville jag inte, hon var ju så gullig)
Hon bad mig provkrysta lite och kände efter men riktigt än var det inte dags.
vid 21.00 började krystvärkarna och jag tog i för kung och fosterland, BM slutar 21.30.
21.30 kommer ännu en fantastisk BM in och tar över kommandot men min tidigare BM lovar att stanna kvar eftersom jag så gärna ville det!
Jag krystar för glatta livet och huvudet fastnar halvvägs ute i en krystvärk och jag tror jag ska spricka till skitan eller att nån håller på att elda upp mitt underrede men när nästa värk kommer slinker huvudet ut och jag ler och tänker fan vad skönt och sen kommer jag på att axlarna ska ut, helvete!
22.15 ligger lilla Sid på mammas mage och minuternna efter slinker moderkakan ut.
Sid mår toppen och hade förmodligen stannat till nästa år om han fått välja själv när han fick komma ut.

Aldrig mer igångsättning, säger jag. Att föda var piece of cake men att ha värkar i ett och ett halvt dygn var som att hamna i helvetet!

Gott nytt år på er!

Här är Sid ca 2 timmar gammal och alldeles perfekt!

Kolla varifrån!

mobilBloggar! snart ryker roys slutspelsskägg.