Sids födelsedag!
Nu tänkte jag äntligen få till ett litet inlägg om min förlossning.
söndag morgon klockan 09.00 hade vi tid för igångsättning, fick komma in och blev kopplad till CTG först och det visade sig att lille Sid trivdes utmärkt där i mammas mage. Så dom gjorde en hinnsvepning och satte en gele på min livmodertapp som skulle mjuka upp den. Det är en typ av igångsättning som är lite mer naturlig än värkstimulerande dropp.) Vi fick ett rum med TV och video och låg och mös en stund. Eftersom inget hände ringde vi dit brorsan och Akiz för en fika i sjukhus cafeét. Slutligen kom även mamma och pappa. Klockan gick och jag kände inte ett skit. 6 timmar efter gelen hade satts på tappen skulle dom göra en ny bedömning och den bedömningen visade att absolut ingenting hade hänt. Dom beslutade att göra en ny hinnsvepning och sätta på ännu mer gelé.
Då började det hända grejer. Fick värkar och blev uppkopplad på CTG igen. Visade på ganska starka sammandragningar med nästan bara toppar och inga pauser emellan.
Det kändes som jag skulle gå av på mitten och tänkte ungefär tusen gånger "hur fan klarar alla andra detta".
Då trodde jag givetvis att det var normalt att ha sådana värkar.
Jag blev då ombedd att ta en varm dusch och efter typ 10 minuter i duschen trodde jag att jag skulle svimma, jag skrek hela tiden till Roy "Jag går sönder".
Slutligen kom en barnmorska in och såg att de värkar jag hade inte var till nån nytta eftersom jag fortfarande bara var öppen 2 cm och klockan var nu ca 01.00 på natten.
Hon tyckte att min kropp behövde vila, för annars skulle jag aldrig orka med en förlossning. Fick då morfin och bricanyl spruta i röven. (Tack för knark) och somnade sakta in.
En hel dags arbete till ingen nytta! Skit också!!!
Vaknade vid 07.00 och ringde efter barnmorskan och undrade vad som händer nu?
Dom tyckte det var roligt att JAG var tillbaka och var så himla peppad. (Dom visste nog inte att mitt enda mål var att se till att jag fick vara hemma på julafton!)
Fick en fantastisk barnmorska som även är Roys kompis mamma. det kändes som hon verkligen vill hjälpa mig att föda barn den dagen. Hon gjorde verkligen allt för att få igång mig.
Hon började med att sätta 11 akupunkturnålar på min kropp för att framkalla värkar. Hon snurrade på nålarna lite då och då och jag kände mig som en voodoo-docka. Eftersom min kropp förmodligen inte alls ville föda barn så hände det givetvis ingenting.
Hon gjorde ännu(!) en hinnsvepning och kollade om jag öppnat mig mer, vilket jag inte hade. Hon beslutade sig för att sticka hål på fosterhinnan vilket man egentligen inte gör förrän man öppnat sig mer, det sipprade ut klar och fin fostervätska men inte heller det satte igång något värkarbete, så vi beslutade att det var dags för värkstimulerande dropp.
Hå och hej, nu började det hända saker. Och fy in i helvete vad ont jag fick - igen!
med en timmer mellanrum kom dom och kollade om jag öppnat mig och plötsligt 3 cm! jippie!
4 cm och jag tror jag dör!
Då frågar dom om jag vill ha lustgas!
Ja, tack, helst nyss innan jag dör.
Lustgasen kändes värdelös och jag bad dom hela tiden ge mig starkare dos, eftersom jag inte kände ett skit. Barnmorskan och Roy hade roligt eftersom jag snackade en jävla massa skit under tiden.
-Ge mig den där jävla ryggsprutan, skriker jag. (Detta trots att jag bestämt att inte ta den, eftersom jag är så jävla spruträdd)
De förklarar att det är lite för tidigt för den och jag få stå ut en stund till. CTG:t visar en jävla massa pain. Toppar men aldrig några dalar. Knappt inga pauser och långa sammandragningar.
Jag dansar, sitter på pilatesboll och hoppar omkring när dom äntligen säger att narkosläkaren är på väg.
Han sätter den och det tar inte alls lång tid innan jag mår som en prinsessa igen. Barnmorskan kommer in och säger Välkommen tillbaka Sofi.
Det kändes verkligen så, som om jag varit borta. Helt jävla borta.
Passade på att sova lite och fick en skitäcklig soppa till lunch som Roy fick spola ner i handfatet, så det skulle se ut som jag ätit upp den.
Ny barnmorska, en helt fantastisk sådan. Hon hängde med oss på rummet och Roy och jag busade lite med henne. Sjukt att titta på CTG: och se vilka värkar man har men inte lider knappt nånting.
öppen 7 cm. Jippie, nu kommer han snart tänkte jag. Då var väl klockan 16.00 ungefär.
och vid 17.00 var jag öppen fulla 10 cm.
När kommer han, undrade jag?
Innan midnatt, lovade BM.
Meeeeen va faaaaan!
Började tänka att jag skulle föda mitt i ett skiftbyte och kanske få en helt puckad BM. Fan jag måste ha ut honom nu!
Sa till BM att jag ville föda innan hon gick hem. Hon tyckte jag var gullig!
vid 20.30-tiden började jag känna mig bajsnödig.
-Då är det nog på gång nu Sofi sa BM.
(Jag tänkte mest på om jag skulle bajsa ner henne, det ville jag inte, hon var ju så gullig)
Hon bad mig provkrysta lite och kände efter men riktigt än var det inte dags.
vid 21.00 började krystvärkarna och jag tog i för kung och fosterland, BM slutar 21.30.
21.30 kommer ännu en fantastisk BM in och tar över kommandot men min tidigare BM lovar att stanna kvar eftersom jag så gärna ville det!
Jag krystar för glatta livet och huvudet fastnar halvvägs ute i en krystvärk och jag tror jag ska spricka till skitan eller att nån håller på att elda upp mitt underrede men när nästa värk kommer slinker huvudet ut och jag ler och tänker fan vad skönt och sen kommer jag på att axlarna ska ut, helvete!
22.15 ligger lilla Sid på mammas mage och minuternna efter slinker moderkakan ut.
Sid mår toppen och hade förmodligen stannat till nästa år om han fått välja själv när han fick komma ut.
Aldrig mer igångsättning, säger jag. Att föda var piece of cake men att ha värkar i ett och ett halvt dygn var som att hamna i helvetet!
Gott nytt år på er!
Välkommen till världen Sid.
Sid anlände efter en skitjobbig förlossning på ett och ett halvt dygn. (Ska berätta hela historien så fort jag får tid) den 21/12 klockan 22.15. Han vägde mycket mer än jag nånsin kunnat tro, 3925 gram och var 53 cm lång. Det tog lite för lång tid innan min mjölk rann till så dom första dygnen har han skrikit, skrikit, skrikit och mamma och pappa har inte sovit överhuvudtaget. Jag valde ju att åka hem från BB morgonen efter jag fött. Hatar sjukhus!
Men nu har mjölken kommit och Sid är nöjd. Mamma och Pappa tycker om sin lilla son igen. :)
Här är Sid ca 2 timmar gammal och alldeles perfekt!
1293224 mobilBloggar! snart ryk
Kolla varifrån!
mobilBloggar! snart ryker roys slutspelsskägg.
I morgon... i morgon... i morgon....
Vad som ska hända. Om det sätter igång som det ska, om det går fort eller långsamt. Om bebis kommer i morgon eller om 3 dagar. Tror ni jag kommer sova en blund inatt?
Det kommer jag inte, fast jag vet att jag borde.
Kanske ska dom göra en ny hinnsvepning i morgon bitti, det ser jag fram emot.
Att få sin livmodertapp misshandlad av en läkare som halvligger över en för att hon tar i så med fingrarna långt in i hallongrottan, kan vara bland det skönaste jag har gjort!
En styck våldtäkt, tack!
Om nu inte bebis behagar komma under kvällen/natten så ska jag bli igångsatt i morgon!!!
Det är ingen idé att vänta tills på tisdag, kom jag överrens om.
Men läkaren villle gärna påpeka att detta inte innebär bebis i morgon, det kan dröja ytterligare 3 dygn!
Så, mina vänner, det börjar iallafall närma sig! Kanske har jag en alldeles alldeles nyfödd liten plutt på julafton.
Nu bestämmer JAG!
Toppen!
Hejdå julafton!
Idag skulle jag ringa förlossningen för att boka tid för undersökning på söndag och igångsättning på tisdag, eftersom jag då varit gravid i 42 veckor + 2 dagar!!! (Kommer förmodligen hinna vara gravid i 1 år ungefär innan han tittar ut), då berättar BM att igångsättning inte innebär att barnet kommer samma dag utan vanligtvis tar det ett par dagar till!
Ni kan ju själva räkna ut vad den 22:a + ett par dagar innebär!
JULAFTON!!!
För jag kommer givetvis ha oturen att föda på julafton. Och ja, det är otur, inte för mitt barn, han kan skylla sig själv, utan för mig.
Julafton är alla barns dag (alltså MIN dag), inte hans dag. Capish!?
Det som gör mig mest ledsen är alltså inte att bebis kanske inte kommer den 22:a heller som jag nu ställt in mig på utan att den kommer på julafton och förstör det jag längtat efter sedan midsommarafton.
Ja, jag är 12 år!
Jag älskar julafton, jag älskar att vara med min familj och jag ÄLSKAR att få och ge bort julklappar och nu ska jag alltså ligga på BB och hata mitt barn den dagen istället.
Nej, jag driver inte med er, jag menar precis det jag säger!
Jag ger upp!
Det är så jävla, jävla omotiverande att ha ont och inte få nåt för det.
Jag orkar fan inte mer!
Vad som hänt sen sist!
I lördags fick jag värkar (Nu vet vi att det är intensiva förvärkar, men då trodde jag bebis var på gång) någon gång runt 16-17.00-tiden. Jag drog med min Roy ut på promenad, eftersom alla säger att man ska hålla igång istället för att vila. Vi traska på och värkarna kom och gick. Fick pausa och nypa Roy i armen. Väl hemma igen kände jag mig matt och la mig för att vila, så småningom avtog värkarna i smärta och blev lite mer hanterbara och någon gång framåt tolvslaget så somnade jag in.
Vaknade i söndags och var extremt uttråkad, och fick ett utbrott på Roy att han inte hittar på något med mig nu när han väl är ledig. Stackaren, men jag börjar känna mig inlåst i min egen kropp och i mitt hem. Så vi åkte en runda till Hansa City, tog en fika, hyrde två filmer och åkte hem och åt extremt mycket mat istället. Runt 23.00-tiden så kom nya värkar, väldigt intensiva. Jag log åt smärtan och lät Roy sova, tänkte härda ut det värsta själv, jag var helt övertygad om att nu var han på väg ut. Samtidigt som jag blev lite nervös och tänkte, hur fan ska jag klara det här?
Smärtorna blev intensivare men fortfarande inte särskilt regelbundna. Vid femtiden på morgonen kröp jag ner hos Roy i sängen och beklagade mig lite och sen slumrade jag till. När jag vaknade vid åtta så kände jag absolut ingenting.
Falskt alarm igen?
Runt 14.00-tiden på eftermiddagen satte det igång igen och denna gången med råge.
Yes, nu är det äntligen dags, tänkte vi.
Började klocka värkarna eftersom dom kom väldigt tätt. Ca 3 minuters mellanrum och det gjorde ganska ont, var inte riktigt kapabel till att varken prata eller gå när det var som värst.
Men jag var så trött på alla falska alarm så jag ville ha nåt mer slags tecken på att bebis ska komma innan jag åkte in.
Mamma och Roy tittade på varann och skakade på huvudena,
-Är du helt galen, vill du föda i hallen, unge, sa min mamma.
Jag tyckte att det fortfarande var hanterbart och ville väl inte att dom ska skicka hem mig från förlossningen när jag väl kommer in.
La mig i soffan och kände mig helt utmattad, av knappt ingen sömn alls och av några timmars intensiva värkar. Kollade på Ullared och även om smärtan kändes mindre när jag låg ner så hade jag fortfarande regelbundna värkar.
Beslutade oss för att ringa förlossningen och givetvis ville dom att vi skulle komma in.
Pinsamt nog så, kände jag nästan direkt när jag la mig på britsen att värkarna började avta - igen!!!
Dom kollade CTG och om jag hade öppnat mig.
Dom såg att jag har förvärkar, men att livmodertappen var typ helt omogen, var öppen knappt en centimeter och det räknades typ inte som om förlossningen hade startat. Jag är fortfarande i latensfasen och det är tydligen VÄLDIGT vanligt att vissa får ha så här intensiva förvärkar i veckor, innan bebis kommer.
Jag blev erbjuden att stanna över natten, för garantera att bebis inte skulle komma, kunde dom ändå inte riktigt göra, men jag valde att åka hem med en liten påse knark i handen. Jag behövde ju få sova om jag ska orka trycka ut någon unge, kanske inte idag och kanske inte i morgon, men nästa vecka! (Övar på positivt tänkande!)
Stoppade i mig mina piller och har sovit som ett litet barn hela natten, sov så här bra gjorde jag nog när jag var i sjätte månanden sist!
Så nu är jag pigg och utvilad, men jag har inte en endaste värk. Så ingen bebis i sikte för närvarande!
Och tack för att ni inte ringer och tjatar om bebis, jag skulle dräpa er om ni gjorde!
Färdigbakad bebis + 3686 dagar
Förresten är Roy hemma från jobbet idag, för vi ska göka hela dagen.
Färdigbakad bebis + 6 dagar
Mamman blir bara tyngre och bebisen förmodligen större. Jag hade siktat in mig på ett litet barn och få stygn i underredet.
Skit också!
Moster säger idag!
Hon har spått flera av mina vänner och gjort ett så pass bra jobb att mina vänner efteråt ringt mig och frågat om jag skvallrat och berättat personliga saker för min moster. Det har jag verkligen inte och hon skulle nog sätta sin yrkesroll på spel om hon isåfall lyssnade på mig.
Nu är det så att min moster har sagt att jag ska få en son den 10 december.
En son, sa ultraljudet också. Men idag är det den 10:e och hon tror envist fortfarande att bebisen kommer idag.
Gör den det, eller ska jag kanske knipa så hon inte får rätt???
Hahahaha.
Färdigbakad bebis + 5 dagar
Jag har fått hårda restriktioner att blogga när jag åker in och skicka sms till en viss skara människor.
Igår åkte jag in til BB, dock inte för att föda.
Ringde Michelle när jag var på väg därifrån och då fick jag en ordentlig utskällning.
Förlåt vännen, men jag trodde det bara gällde när jag ska föda!
I tisdags kväll fick jag molvärk, som mensvärk, fast som aldrig släppte, det gjorde bara väldigt ont. Lyckades somna framför teven och när jag vaknade någon gång på natten hade det släppt helt och hållet. I går morse kom det tillbaka och när jag var ute med Tyra började det svartna framför ögonen av smärta. Jag fortsatte promenera och pausa, bara för alla har sagt att man ska hålla igång när det väl händer. När jag väl kom hem igen var jag dock tvungen att ligga ner en stund och somnade igen. Vaknade och kände ingenting. Började fundera på om jag ens känt bebisen röra på sig på ett par dagar, vilket jag inte hade. Började buffa lite på magen och fick inget gensvar, då tvingade Roy mig att ringa förlossningen och fråga om bebisar rör sig knappt alls mot slutet. Jag ville inte ringa, hatar att vara till besvär och tyckte jag nog lika gärna kunde googla saken.
-Kom in nu direkt, var deras svar på frågan.
När jag skulle klä på mig kom då en jättekick i sidan och jag ringde upp förlossningen och bad att få avvakta eftersom jag nu känt bebisen. Dom tyckte jag kunde komma in ändå, men det kändes bara jobbigt och onödigt just då.
Under resten av dagen höll smärtan i magen i sig och magen var stenhård, som en vattenmelon, hela tiden. Det släppte liksom inte mellan varven. Det började bli ganska tungt och jobbigt att gå omkring med en stenhård mage, men jag såg inget märkligt i det.
Gnällde lite för Roy och så kom mamma och pappa på besök, då hade jag bäddat ner mig i sängen och Roy och mamma gick i maskopi och ringde förlossningen för att fråga om det var okej att magen var så hård. (Åhhh vad pinsamma dom är tyckte jag)
-Kom in nu direkt, var deras lösning på problemet!
Då bestämde jag mig att jag inte tänker säga nåt till någon förrän huvudet är halvvägs ute, jag gillar inte sjukhus och att åka hit och dit i onödan kändes bara jobbigt, dessutom skulle vi hem till Lena och Danne och fika!!!
Blev uppkopplad på CTG och BM kände om jag hade öppnats något. Hjärtljuden på bebis var helt normala och hon såg lite sammandragningar men att jag bara var i latensfasen och inte öppen ens en ynka centimeter. Inget fostervatten hade läckt och jag fick åka hem igen.
Färdigbakad bebis + 3 dagar
Innan räknade man ner dagarna, och nu räknar man upp dom igen. Och man vet ju liksom inte med hur många dagar plus eländet ska sluta.
Fick veta hos BM igår hur och när man gör om det är igångsättning som gäller.
22 december blir då datumet för det. Det är ingenting jag hoppas på, kan mycket väl bundit en snara runt halsen eller skjutit mig själv innan dess.
I natt drömde jag en förfärlig dröm att jag var på BB och skulle föda men fosterhinnan var för tjock och om man skulle ta hål på den så skulle antingen mamman eller barnet bli förlamat. Vi fick välja.
Det sjuka med drömmen var att jag drömde den i massa mediciniska termer som jag inte längre minns, men när jag vaknade vid 04.00 så kändes det så verkligt. Vartifrån kom alla dess medicinska ord som jag typ ens aldrig hört förut?
Mammas lilla plutteskrutt, kan du inte bara komma ut nu?
Rosings bebis.
Linda Rosing var beräknad till den 4 dec, alltså dagen innan mig. Hon gick över tiden och i mitt huvud började jag tävla med Linda om vem som skulle få först. Nu har subban fått en son inatt.
Då kan det väl vara min tur inatt?
Snälla?!
Färdigbakad bebis + 2 dagar
Var hos BM idag. Satt i väntrummet och trutade med läpparna som en tjurig snorunge när hon kommer och hämtar mig med kommentaren.
-Jaså här sitter det nån och surar.
Ja, men vafan jag vill ju ha bebis nu.
Sen när hon sa att vi egentligen inte behöver boka nåt möte tills nästa vecka för då har jag fött, så sa jag att jag inte tror på henne längre för så sa hon om dagens möte också. Dumma BM-tant.
Bara jag inte behöver vänta till julafton så får han komma när han kommer. Bara INTE julafton. Det är min dag!
Fingrarna på bilden går inte att äta!
Detta var i fredags. Dagen innan jag hoppades innerligt att bebis skulle trilla ut.
Jag inser när jag tittar på bilden att min kroppsuppfattning är litegrann skev. Jag tror faktiskt att jag är fetare än vad jag verkligen är. Men nu har jag faktiskt gått upp 17 kg. Och även om magen är stor så väger inte magen så mycket, så givetvis är det jämnt fördelat över hela mig och utblandat med massa vätska och lite godis.
Prinskorvsfingrarna kan nog till och med ni urskilja av den här bilden. Snart är dom ett minne blott.
Åh, vad jag längtar efter att sova på mage och ta på mig skorna själv!
Färdigbakad bebis + 1 dag
Vad gör ni?
Today is the day!
Vad gör ni?
Tidsperspektiv
Det är ungefär 5 år dit om jag har räknat rätt!!!
Min första trevliga kontakt med Försäkringskassan.
Jag har alldeles i dagarna övergått från att vara sjukskriven till att få föräldrarpenning och häromdagen ringde en dam mig och sa att dom hade "råkat" betala ut sjukpenning och mammapenning på en och samma dag så jag hade alltså fått en dag för mycket utbetalad. Hon sa att jag skulle bli återbetalningsskyldig för den dagen, och så långt är jag med. Men jag tyckte det vore enklare om dom bara drog av det beloppet på nästa utbetalning. Hon skulle anteckna det och återkomma sa hon.
Idag ringde en man mig, han var min nya handläggare sa han.
-Hej jag heter bla.bla... har du tid att prata eller ligger du och föder?
-Hej, näe det går bra, jag sitter mest och väntar på att få föda.
-Jag ser här att du vill att vi ska dra av det felaktiga beloppet på nästa utbetalning.
-Ja, det verkar ju lite omständigt att jag måste sätta in pengar på ert konto, så om det går bra gör jag gärna så.
-Ja, absolut, men jag tänkte såhär, eftersom det är vi som har gjort fel och det bara handlar om ca 400 kr efter skatt så undrar jag om det är okej att du får behålla dom pengarna.
-Jaha, jomen okej, om ni tvingar mig så går väl det bra!!!
-Ja, det kanske verkar som en konstig fråga, men vissa människor vill alltid att rätt ska vara rätt.
-Näe, sån är inte jag, jag behåller gärna pengarna, tacksåmycket.
-Lycka till med bebisen nudå.
-Tack tack!
En knöl i magen.
Jag blev skickad vidare till en läkare som fick titta på knölen. En stressad läkare som pressade in mig mellan två patienter. (Då känns det som om det var en extra viktig knöl), som sedan säger att hon inte vill gissa på vad knölen är för något utan bokar in mig på en grundlig undersökning då förlossning är klar eftersom man ändå inte gör några ingrepp så nära inpå en förlossning.
Då antar jag att "knölen" inte påverkar bebis, men för det gör det inte mig mindre nervös. Vad är det för en knöl som bor i min mage nu då? Kan aldrig eländet ta slut?
Knölen gör extra ont då jag rör mig, särskilt när jag går, den är ett par centimeter och är rörlig. Hon började med att gissa på inflammation i lymfkörtel, "någonting" som fastnat i underhudsfettet, tarm som buktat ut, bråck i ljumsken, sen sa hon "äsch, det kan vara precis vad som helst ofarligt som farligt, jag vill inte fortsätta gissa, vi undersöker dig efter bebisen är ute"
Jag grubblar inte alls på det nu, har helt stängt av. Vilken knöl, liksom?
Eller hur!
Finfina naglar, så nu kan bebis komma.
I en stod "att jag efter förlossningen ska inse till 100% att min man just är MIN man", det tycker jag verkar skumt.
Jag har väl redan insett att han är just min, annars hade jag väl inte valt att skaffa barn med honom!
Jag vet inte varför en förlossning skulle framkalla känslan av att han är mer min då än innan. Däremot kanske det uppstår ännu starkare känslor, för vi faktiskt har skapat något litet underbart ihop, lite av mig och lite av honom.
Men det kanske var så du menade???
Igår var lillräkan här och målade mina naglar, både på tårna och händerna. Kände mig ompysslad som en prinsessa. Hade varit skönt med lite ryggkli och kanske en massage också, men det kanske du fixar nästa gång vi ses, vännen?
Tusen tack för att du gjorde mig fin tills bebis ska komma.
Magen ivägen.
Det börjar bli verkligt nu, snart dags att vi ska ha en bebis i huset, det är inte bara vi, om ett tag. Så nu börjar jag bli lite nervös, jag tror jag inbillat mig att bebis "bara" kommer, och vips så är vi fyra i den här familjen.
Igår började jag tänka på att JAG faktiskt är den som måste kämpa för att vi ska få ut den lille rackaren. OJ, jag har nog glömt bort det nånstans på vägen.
4 dagar kvar.
Hade "julmys" med mina 10 tjejer igår. Som var så gulliga att anpassa årets julträff efter mig och bebis, så vi firade vår lilla julafton i november.
Caroline (!) hade som vanligt lagat delikat plockmat, men mest längtade alla efter att få öppna våra brev som vi skrev för ett år sen och som legat nedfrysta(!!) sen dess. Dessa brev innehöll förväntningar inför 2009. Det var hemskt kul att läsa upp sitt eget brev och läsa vad man trodde skulle ha hänt under året men även att få ta del av de andra tjejernas gissningar.
Att Annie är synsk är nog något jag funderat mycket på idag. I hennes brev stod:
"Nästa år är Fia mörkhårig och gravid".
Att jag skulle färga håret fanns inte i min vildaste fantasi, men tydligen i hennes!
Att jag skulle vara gravid var det fler som tippat, märkligt med tanke på att Roy och jag ganska nyligen träffats och jag inte hade uttryckt någon direkt barnlängtan, men Michelle förklarade det lite fint genom att säga:
Men ni verkade så rätt för varann, dessutom var ni ju så gamla, då går det fort!
Nu är det bara ett år kvar tills vi får se vad vi trodde skulle hända under 2010.
Sen var det julklappsutdelning och alla verkade nöjda och glada över hur påhittiga och fina julklappar man kan hitta för 50 kr.
