Vanligtvis sliter och drar vår lille "Emil" Tyra i svansen, öronen eller pälsen men på den här bilden är de såta vänner och Sid får sig en ordentlig puss. Dom gillar nog varann trots allt!!!

Igår var vi på Kusinfika hemma hos Alva. Det var trevligt tills barnen slog om samma saker och överröstade varann i skrik. Sid lärde sig "höga C" som Akiz brukar kalla det när Alva skriker. Vad gör dagis med våra barn egentligen. Nu handlar det bara om vem som kan hålla hårdast i en leksak eller skrika mest. Usch, hoppas den fasen går över snart. Jag gillar när man kan dela med sig och kramas istället. Tack för en trevlig och lärorik dag!




                                                  (Får det lov att vara en kaka till?)

Äntligen har den nya kameran kommit. I love it!!!!! Det blev en Canon EOS 500D.
Nu ska jag föreviga varenda minut med den här söta skiten!



 


                                                           (Söt skit)

Den roligaste leken det här lilla grynet vet är "tittut-leken" han drar det mesta framför huvudet och sen säger han tittut och skrattar!

Sids syssling Enya fyllde 1 år för ett tag sen, vi kunde inte medverka på hennes 1 årskalas eftersom både jag och Roy jobbade den helgen, så vi fick ett eget kalas en torsdagskväll.
Ett alldeles förträffligt kalas med skönsång från Enyas pappa. Han gjorde ett helt fantastiskt potpurri med barnlåtar som han spelade gitarr till. Förlåt att jag öser på med superlativen, men det var såå bra, Roy och jag pratar fortfarande om den fina sången!!!
Sid var inte på sitt bästa humör, han var dagistrött, men på bilden nedan är han i sitt esse mitt under sångstunden! Jag tycker han ser ut som en riktig dansbandsgubbe som har uppknäppt skjorta luktar lite för mycket after shave och har ölmage. Enya är bara söt som vanligt!
Tack för kalaset Aleborns!

och just det ja, jag glömde säga att jag ständigt har dåligt samvete för jag är en sån usel vän just nu. Jag hinner typ inte ens sms:a och fråga hur dom mår, än mindre träffa dom. Min bästa kompis är gravid och hennes graviditet har rusat förbi, hon ska ha i april och det känns som hon blev gravid igår. Kanske för att hon mår så förbannat bra så hon inte behöver gnälla som jag gjorde som jag inte vet knappt någonting om hennes graviditet. Då är det tur man kan läsa hennes blogg och hänga med. Förlåt kompis, jag är sämst. och förlåt ni andra också.
Älskar er ändå, hoppas det är ömsesidigt!

Första lediga helgen ihop på 4 månader bortsett från julhelgen hade vi förra helgen. Då passade vi på att mysa som familj. Speciellt med tanke på att Sid verkar känna sig så otrygg på dagis. På lördagsmorgonen åt vi hotellfrukost på packhuset med farmor och farfar (det visade sig senare att nästan hela Sjöströms också var där) gick en runda på stan och sen kollade vi på melodifestivalen (som för övrigt var skitdåligt.)
På söndagsmorgonen stod vi i kö utanför äventyrsbadet och väntade på att dom skulle öppna så vi kunde plaska, åka rutschbana och bubbla. Vi hade en jättemysig dag, lilla familjen och nu har vi nästan möjlighet att göra sånt varje helg. Jag jobbar en helg i månaden.

Strandraggare 2028???

Jag vet inte var jag ska börja för det var ju ett tag sen sist. Men jag tänkte dela med mig till er om hur det ligger till, eftersom jag ju alltid gör det, ni vet ju till och med om mina bajsproblem.

Och dom där bajsproblemen vet vi fortfarande inte hur det är med, men jag har en telefontid med min urusla läkare på måndag, då får han fixa remiss så nån specialist får kolla mig. Det börjar bli fruktansvärt jobbigt nu. jag har provat det mesta, immodium funkar inte, omeprazol funkar inte, probimage funkar inte, jättejättemycket fil och dofilus och sånt funkar inte. Så nu när inventering och sånt äntligen är över provar jag att tagga ner lite, slutade tolv igår och tog långhelg, för att se om det faktiskt kan vara stress. Kanske inte hinner stressa ner på 4 dagar, men jag ska försöka. Försöka att inte ringa jobbet, att inte rusa till telefonen när försäljningssiffrorna kommer via sms, att inte dubbelkolla schemat, så det är tillräckligt med personal. Det får funka utan att jag tänker Cubus dygnet runt, iallafall den här helgen.

Igår hämtade jag hem min lilla prins rån hemska dagiset vid tolv och ingen i världshistorien har nog blibit så lycklig. Men vi kan ta det från början, för även detta kan vara ett moment i min stressade vardag.
Sid hatar nämligen dagis. Fullkomligt hatar. Jag vet att många har problem vid lämning, men Sid fortsätter vara ledsen/arg/grinig under dagen.
Han skriker helt sjukt när jag lämnar honom och dom får slita honom ur min famn, så varje morgon startar jag med att fälla några tårar (Jag är verkligen inte så tuff när det gäller min lilla älskling) sen tänker jag på honom under resten av dagen och det gör ju inte saken bättre.

har försökt ta upp problemet med fröknarna ett par gånger, men de är 3 tafatta människor som jobbar där. Har frågat, finns det något VI kan göra, finns det något NI kan göra, ska vi skola om igen och göra annorlunda, men får inga svar eller förslag. Nu är det ju inte bara det att han skriker som en förbytt, han är ledsen under dagen, han gråter i panik när vi hämtar för han bli så glad av att se oss, han är en helt annan kille där än hemma. Där går han omkring med napp i mun och säger ingenting.
Vår Sid hatar napp och pratar konstant. Busar och skrattar och är en toksocial människa.
Kan det vara så att han delar sin mammas personkemi och inte alls passar ihop med dessa fröknar?
Dessutom sover han 20 min på dagis, medan han sover 2 timmar med oss när vi är hemma.

Till det allra största problemet som kommit med dagis är att han inte längre sover om nätterna. Från att ha sovit hela nätterna sedan han var ganska liten förutom någon tand/sjukdomsperiod så vaknar han nu runt 03.00 och bara gråter, gråter, gråter och vill kramas och ligga tätt, tätt intill. Efter en dag hemma så börjar det vända och natten mellan söndag och måndag sover han alltid hela natten, då har han varit hemma från dagis under helegn och återigen börjat hitta trygghet, men då kommer måndag morgon och vi måste lämna honom igen och så håller det på hela veckan. Vi försöker ta varannan natt att ligga vaken mellan 03-05 ungefär, trots att han gärna skriker på mamma när han vill ha tröst och det innebär att Roy inte får sova alls den natten han får ta Sid, för han vill ha sin mamma.

Sånt här tär på allt. Att inte få sova, att ha problem med magen, att jobba mycket, att oroa sig för sin son på dagis. Inte konstigt man mår som man gör.
Till råga på allt minns jag knappt när jag och Roy gjorde nåt på tu man hand utan att gäspa och vilja sova istället.

Det ska bli skönt med New york semester snart. Det behöver vi.

Men hörni mammor och fröknar eller vad ni nu är som läser min blogg, åter till dagisproblemet. Vad ska man göra?
jag har ringt och kollat plats hos dagmamma, men det är fullt. Finns det privata dagmammor? Vårt första val på dagis får ledig plats i augusti och det känns lite lång tid dit, utan sömn alltså.

Ja, jag är sämst på att blogga just nu. Jobbar för mycket, är sjuk eller nåt och sover nästan så fort jag kommer hem på kvällarna.

Vadå för sjuk undrar ni? Sluta läs nu, om ni är känsliga.
Jag har i 3 veckors tid haft diarré. Alltså bara typ vätska som kommer ur tvåan. Sedan ett tag tillbaka är det även blod och slem.
Jag har givetvis sökt doktor som tagit tusen prover på mig. Blodprover, bajsprover och sånt. 2-4 veckor skulle det ta innan jag fick alla provsvar. ovissheten om vad det är för fel på mig, gör ju inte saken bättre. Jag försöker att inte tänka på det, men blir påmind 10-15 gånger om dagen då jag akut besöker toaletten. I morgon påbörjas vecka 4 med tarmproblem. Nåt positivt med det hela borde vara att jag inte har matlust och kanske kan gå ner lite i vikt.

Ni som känner mig, vet att när jag eller nån i min familj råkar ut för nåt så är det alltid nån ovanlig sjukdom. Så vad tror ni det är för fel på mig???

Jag hatar dagis! Jag fullkomligt hatar vad dagisrutiner har gjort med min annars så morgontrötta son.
Borta är sjusovarhelgerna. Idag vaknade han således 6.20. Jag lyfte honom till vår säng, försökte gosa och somna om som vi brukar göra.
Det funkade sådär, så då provade jag att spela död, eller ja, jag spelade inte så mycket, jag kände mig rätt död.
Det funkade ännu sämre, för nu visade det sig att min son är i maskopi med Satan. Först slet han mig i håret, sen försökte han peta ut mina ögon, komma åt min hjärna genom näsborrarna och slutligen gav han mig en karatespark rakt på käkbenet. Då steg jag upp.

Fy fan för tidiga mornar!

Nu drar vi till Lattjoland med kusinligan eftersom Eddie och hans mamma är sjuka, vi hade nämligen tänkt att åka dit med dom från början!

Inatt har jag varit vaken mer än jag har sovit. Anledningen till det är en 80 cm lång minidvärg som heter Sid.
Det känns som han har ångest och allt han ville ha var närhet.
 Han panikskrek så fort vi la honom i egen säng. Pappa försökte första halvan med en taktik som innebar "låt honom skrika", vilket gjorde att jag inte kunde sova trots att jag låg i andra änden av vår lägenhet. Så jag tog över, och det slutade med att jag hade en liten kille som krampakrigt kramade mig och ville ligga på mig. Och då vet de flesta att man inte själv kan sova speciellt mycket.

Det känns som det här har nåt med dagis att göra. Är det mycket ångest, känslor och sånt som ska bearbetas nu, när dom upplever så mycket nytt? Tell me, tell me, ni andra dagismammor som vet.
Det här är nämligen en kille som sover som en stock annars.

Och ja, vi provade välling, men det var inte problemet!

I morgon startar slutrean på Cubus. Grymma priser, typ från 29 kr. Kom och shoppa loss!

 




Det är sjukt vad fort tiden går.
Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Tiden har bara rusat förbi.

Han kan nu gå mycket stadigt, kan resa sig upp utan stöd, kan plocka upp saker från golvet genom att böja på knäna och sen ställa sig upp. Jag pratar förstås om Roy!
Näe Sids utveckling givetvis.
Det är mycket saker som ska stoppas i andra saker.
Gömma leksaker i våra skor, stoppa klossar och liknande i skålar och kastruller.
Det ska klättras upp och ner i soffan. Det senaste är att försöka ta sig upp på soffbordet.

Jag har ingen bebis längre utan en vuxen liten kille som i morgon börjar på dagis!

Jag har aldrig varit en person som tror på ödet, jag tror att valen man gör i livet påverkar hur det blir. Men jag har nog börjat ändra mig.

Jag tänker tillbaka på hur mitt liv var för några år sedan, jag hade nyligen lagt ner mitt företag, hade ett pissigt förhållande, var ledsen över att butiken inte funkade och visste inte riktigt vad jag ville med mitt liv.
Klamrade mig fast i mitt förhållande som var riktigt dåligt, för jag behövde någon slags trygg punkt. Tryggt var verkligen inte var det var, men man inbillar sig saker och jag behövde en livlina just då.
Sedan gick allt utför och just då trodde jag inte att jag nånsin skulle bli glad igen. Det var det bästa som kunde hända mig. Jag öppnade mina ögon, jag träffade den underbaraste människan på jorden - Roy, jag började längta efter barn och jag blev gravid.
Är inte det ödet, så säg?
Jag hade förmodligen varit kvar med det största rövhålet på jorden om inte saker blivit som det blev.

Sen fick Roy ett erbjudande om att jobba helg, och jag tänkte för skojs skull se om det fanns nåt roligt jobb, för då kunde jag ju kanske börja jobba lite tidigare, och där var det, drömjobbet på Cubus.

Ännu en gång - Ödet!?

Jag hade aldrig ens läst en jobbannons om det inte vore för att Roy börjat jobba helg!