Jag heter Paulina Michalsky och är 28 år gammal. Bor i Kalmar med min lilla chihuahua, Saga.

Jag har varit omringad av hundar i hela mitt liv, stora som små. Allt från chihuahua till grand danois.
 
Har precis fått min F-skattesedel så nu är jag redo att starta mitt hundrastnings- företag. Jag kommer att erbjuda hundrastning i Kalmar.
 
Är du intresserad av att veta mer eller vill boka ett gratis info-möte går de bra att maila mig på [email protected] eller ringa 0708734331.
 
Hemsida kommer!

Månadsabonnemang mån-fre
Heltid 20 dagar/mån
30 min/dag 1495:-
30 min 2ggr/dag 2395:-
60 min/dag 2250:-
 
Halvtid 10 dagar/mån
30 min/dag 900:-
30 min 2ggr/dag 1400:-
60 min/dag 1350:-
 
Strödagar
30 min/dag 150:-
30 min 2ggr/dag 240:-
60 min/dag 270:-
 
+50% på hund 2,3 osv

Jag har ett jobb att komma tillbaka till i mitten av januari ungefär, när vi ska skola in Sid på dagis. Men jag har ändå sökt några andra jobb, för det skadar aldrig att söka och det skulle kännas extra roligt med en nystart på ett helt nytt jobb.
Vanligtvis blir jag nästan alltid kallad på intervju på de jobb jag söker och vanligtvis har jag oftast fått exakt de jobb jag velat ha. FDet var några veckor sedan jag sökte 4 jobb, sen dess har det varit helt tyst.
Varför då?

För att jag var så klantig att jag skrev att jag är mammaledig.

Inte nog med att kvinnor har sämre lön än män, vi har också svårare att få jobb i en viss ålder för då tror arbetsgivare att "vi snart ska skaffa barn" eller har vi precis skaffat barn och då tror dom att "vi ska vara hemma och VABBA hela tiden".
Jag trodde vi levde i ett modernt samhälle och att papporna kan vara hemma lika väl som mammorna.
Helst ska man vara 20 år och ha 10 års arbetslivserfarenhet. Då är man poppis hos arbetsgivarna!

Detta verkar med andra ord innebära att jag helt plötsligt inte är särskilt het på arbetsmarknaden.
Och det stör mig. Nåt så fruktansvärt.

Spa. God mat. Mys. Sömn. Hotellfrukost. Videofilm. Skumpa. Whiskeykällare.
Ja, det sammanfattar vår mysiga hotellvistelse. Skansen Spa är kanonmysigt.
Vi har fått välförtjänt kvalitétstid och en hel natts sömn!
Och ja, nu är vi nykära igen.

I fredags kom Kusin-Nouvelle med en mycket uppskattad present. Ett lektält från IKEA. Den fina iglon är numera placerad i vardagsrummet och Sid kryper in på besök lite titt som tätt.

I natt tog allt en ny vändning.

Putt, putt, putt, spark.
Roy: Oj snarkar jag?
Fia: Ja, eller är du vaken?
Roy: Näe, jag är inte vaken.


Så dum JAG är!!!!

Om några veckor har Roy och jag varit tillsammans i 2 år, och Sid fyller snart 1 år. Det är lite skrattretande när man tänker på det. Men det sa verkligen "klick" mellan oss och det känns som jag levt hela mitt liv med Roy. Vi borde fortfarande vara nykära, men ett litet spädbarn tar det mesta av vår tid och energi och de ynka timmarna vi har med varann när Sid somnat om kvällarna har vi oftast deckat i soffan framför teven. Innan vi fick Sid hade vi TV-förbud en dag i veckan. Då ägnade vi oss åt att prata, umgås och ha roligt, trots att vi bara var hemma. Jag tror vi ska införa det igen.

I morgon åker vi till Skansen Spa för att vårda vår kärlek och för att komma hem nykära igen, inte för att det snart är två år sedan vi träffades utan för att vi måste bli bättre på att unna oss lite egentid, som Fia och Roy.
Därför är det extra roligt att det snart är årsdag för då får vi ju chans att unna oss något alldeles extra igen.

Nu ligger en magnumflaska skumpa på kylning och förväntningarna för i morgon är höga. Känner mig nästan lite pirrig, nykär kanske!!!




Häromkvällen överraskade jag Roy med ett halsband, och ett likadant till mig. Nu bär jag alltid mina käraste med mig.
På Roys står det givetvis Sofi, istället för Roy.
För övrigt samma kväll som Roy kom hem med Té och choklad i present till mig. Tvillingsjälar!

I det här fallet är Björnen i vår familj, Roy. Om nätterna snarkar han nåt så fruktansvärt och när jag påpekat att han måste göra något åt det svarar han: Att han inte störs av det!!!

Nattliga samtal del 1.

Jag puttar, puttar, puttar och sparkar Roy.
Roy: vad är det?
Fia: Men du snarkar, kan du inte vända dig om.
Roy: Det är ju väldigt konstigt för jag är vaken och har munnen stängd (!!!)


Nattliga samtal del 2.

(Just denna kvällen gick Roy och la sig 20 minuter före mig och bör kanske tillägga att det är becksvart i vårt sovrum)

Putt, putt, putt, putt, knytnävsslag på axeln
Roy: men vad göööör du?
Fia: Älskling, du snarkar.
Roy: Va, gör jag ju inte alls, jag ligger ju här med öppna ögon. (!!!)


Det är inte riktigt läge att förklara att det går enklare att sova om man stänger ögonen eller att det verkar jävla idiotiskt att ligga med öppna ögon i ett becksvart sovrum.

När jag var liten lekte vi helt sjuka lekar.

Jag var 10 och min kompis Emma var 11. Vi lekte att vi bodde i Twin Peaks.
Har ni sett Twin Peaks????
Det är ingen serie man låter sitt tio-åriga barn titta på, men mina föräldrar vet nog inte ens om att jag brukade smyga in i min storebrors rum för att titta på serien som då var populär på tv, jag läste även boken Laura Palmes dagbok, som 10-åring.

Emma fick vara Laura, för hon var äldst och fick bestämma. Jag var Audrey, eller Shelly. Jag minns inte riktigt.
Ingen av oss ville iallafall vara Donna. Hon var på tok för präktig.
Sen skrev vi lappar till varann i skolan och undrade om hon träffat B.O.B på länge och vilka hon legat med och om man hade tagit koks.
(Inte legat med på riktigt, vi var ju bara tio och elva år och jag tror faktiskt inte vi hade nån aning om var koks var!)


Jag och min kompis Hanna brukade leka Pappa och sekreterare. Nu kan man ju tror att detta grundar sig i att min pappa varit otrogen med sin sekreterare, men så är inte fallet. Min pappa har aldrig haft någon sekreterare och inte har han varit otrogen heller. Det var helt enkelt bara något vi snappat upp.
Den här leken gick ut på att den ena fick vara sekreterare och sitta vid ett skrivbord och pilla med papper, typ göra hål med hålslagare och häfta ihop en bunt papper och sen sätta in i pärmar, så kom den andra (pappan) in på "kontoret" och flörtade.

Eftersom jag är uppvuxen i en liten byhåla där alla lekte med alla oavsett ålder så fanns det en lek vi brukade leka i lekparken med dom äldre killarna som gick ut på att dom skulle säga åt oss saker vi skulle göra och om vi vägrade så fick vi smisk på rumpan med björkris. Smisk-leken hette den, om jag inte minns fel.


Jag tänker mig att Sid leker med bilar, tv-spel, spelar fotboll och kollar lite på film, inget mer avancerat än så, helst!

I två nätter har min lilla trollunge hållt mig vaken. Typ nästan hela natten. Det har gnytts, bökats, skrikits och gråtits.
Jag har bönat och bett, "Snälla Sid, nu sover vi lite", men inget har hjälpt.
Jag började tro att han förvandlats till den onda dockan eller nåt, men nu tror jag mig ha svaret på vad det är.
TÄNDER! Fler tänder på gång. Hade nämligen en sms-konversation med Alvas mamma idag och hon berättade att Alva beter sig märkligt och bits när hon får tänder. BINGO! Bits är precis vad han gör. Han är som ett djur som gärna biter en i händer, fötter eller som i morse, på den döda huden på magen.

Så vad ska jag ge honom att bita i så det blir lite skönt för tänderna, istället???

Nu räcker det, sa jag!
Den sista Kalpakas kommentaren är bortplockad, för det gäller även dig. Nu försvinner du härifrån. Genast.
Vill varken ha din hjälp eller dina åsikter här.

Oj, visst är det kul när det händer lite. Så här mycket action har det inte varit i mitt trista småbarnsliv på länge. Jag syftar givetvis på min egen blogg och dess kommentarer.
Nu har vi rett ut vem det var som kommenterade anonymt, dock kan man tydligen inte riktigt stå för sina ord utan som vanligt bortförklara. Jag kunde inte sagt det bättre själv än Rebecca gjorde, det verkar ganska OSMART att inte skriva det man menar om man nu ändå visste att det skulle missförstås. Jag tolkar det som att det som skrevs, var det som menades.
Och kommentaren i sig är helt okej, det är nämligen ett fritt land vi lever i och man får tycka precis som man vill.
Det som gjorde mig upprörd var att man kommenterar en sån sak anonymt.

Men hörni, nu sätter vi punkt för det här och ägnar oss åt lite Kärlek och lycka istället, eller vad säger ni???

Nu har vi tackat nej till ett modejobb i Föräldrar och barn som Sid blev tillfrågad att vara med i.
Tanken var att Sid skulle göra en provfotografering till omslaget på tidningen, men jag tyckte det kändes lite dyrt att åka upp till Sthlm för en provfotografering. Då roddade fotografen ihop ett "jobb" till Sid. Han skulle vara med i ett moderepotage och "stylas" som Rockbebis.
Har kollat tåg och olika möjligheter att ta oss upp, då det är mitt i veckan, men allting blir så dyrt och tidningen har inte direkt budget att betala vår resa. Så nu har jag tackat nej. Det känns fruktansvärt tråkigt, men jag tror inte det går någon nöd på Sid.
I vilket fall som helst så kommer Sid vara med i tidningen Föräldrar och Barn. I numret som släpps den 20 oktober, så se till att köpa den då!!!

När jag bloggar gör jag oftast inte det för er skull utan helt och hållet för min egen. Jag låtsas inte om att det är flera hundra andra som ska läsa. Skulle jag tänka på det skulle jag förmodligen filtrera det jag skriver. Mitt sätt att jobba med problem, orosmoln och tankar har alltid varit att skriva. Det är min stora passion i livet. Alla är vi olika och det måste vi tillåta oss att vara. Vissa vill blogga om vad dom ätit till middag och vad dom gjort under dagen och vissa vill sätta sina tankar på pränt. Det är så jag jobbar. Skriver utan att tänka. Ibland säger till och med min egen sambo;
Men älskling ska du verkligen skriva så.
och ja, det ska jag!
Min blogg. Mitt liv. Mina tankar och åsikter.

Jag skäms. Jag gör verkligen det.
Men jag skäms inte för att jag bara tänker på mig själv, som  "en anonym" kommenterat på förra inlägget.
Jag skäms för att anonym är en vuxen person som tidigare varit i min närhet och som nu uppenbarligen har så pass lite vett och mognad att trycka ner mig på mig blogg genom att vara en feg liten mupp och kommentera anonymt.
(Det är sjukt lätt att spåra IP-adresser och detektivsöka lite på nätet nuförtiden, trodde du visste det!)
Det är rent ut sagt pinsamt hur en person som säger sig omges av så mycket lycka och kärlek måste gå in och försöka trycka ner någon som redan ligger. Frågan är om man bara om man verkligen är lycklig när man är det på andras bekostnad.

Jag erkänner att jag mår dåligt. Jag är tillräckligt stark och öppen att erkänna det för varenda kotte som läser min blogg. Men det är inte en egoistisk handling överhuvudtaget. Jag skulle göra allt för min son, men jag blir en dålig mamma om jag tappar bort mig själv på vägen.
Jag ger inte upp hela mitt liv och glömmer bort mig själv bara för jag har fått barn, det verkar helt och hållet osunt att göra det tycker jag.  Jag har jättemycket lycka och kärlek i mitt liv, men inte varje dag, inte varje sekund och det är jag också glad för. Att bara ha toppar och inga dalar, verkar helt sjukt och verkligheten kommer givetvis ikapp en sådan person en vacker dag.

Vi har brytit med varann jag och du och jag föreslår att du slutar läsa min blogg, slutar kommentera som anonym, eller åtminstone står för det du tycker. För tycka får man.
Att du inte skäms. har du inget bättre för dig, ta hand om dina barn istället för att skicka iväg dom flera månader. Då har du nog inte tid att tycka och tänka så mycket om saker du inte har en jävla aning om!

Jag är nog den sista som är egoist, jag ser alltid till att alla andra har det bra och glömmer mig själv, det är delvis därför jag känner och mår som jag gör, för att jag inte unnat mig själv att bara vara jag!

Det finns saker som ingen säger när det gäller att skaffa barn, för jag hoppas att det är anledningen till att jag mår och känner som jag gör. Att jag fått barn och att livet har förändrats ganska drastiskt.
Precis när jag går och känner mig som den mest trista och sura och astråkigaste människan på jorden så läser jag att nyblivna mamma Katrin Zytomierska också gör det och har skrivit om det på sin blogg. Jag känner exakt som henne. Det finns ingen annan jag känner som känner så, därför är det ganska svårt att prata om det med någon.

Jag försöker relatera till Katrin och tror nog att vi påminner ganska mycket om varann. Jag var en ultrasocial människa som alltid var med där det hände saker, var påhittig och drivande och hade tusen järn i elden eller olika spännande projekt på gång hela tiden. Kände alla och var jämt ute i smeten.

Vad gör jag nu?
Diskar, städar, tvättar, lagar mat och byter bajsblöjor. Pratar bebisspråk på sin höjd.
Jag har inget socialt utbyte längre och har börjat undvika att träffa människor (kompisar) för det känns som jag ändå inte är tillräckligt intressant. Jag har inget roligt att berätta, jag vet inget nytt, har inget spännande skvaller.
Jag vet bara att pampers gjort en ny, supertorr blöja.

Jag ringer inte längre vänner i långtbortistan (Stockholm) för det känns som vi är miljontals mil ifrån varann och inte har något gemensamt att prata om längre. Jag saknar dom, men kan bara relatera till fart och fest och vågar inte ringa, för jag vet inte vad jag ska säga. Jag är bara tråkig och trist nuförtiden.

Jag har givetvis förändrats som människa och på många sätt till det bättre, men jag har svårt att förlika mig vid att jag inte längre är den hippa coola tjejen som jag vill minnas att jag var.
Jag är bara en småbarnsmorsa i mängden.


Jag är verkligen inte tillfredställd på något sätt längre, jag känner mig som en skugga av mitt forna jag, som går omkring likt ett hembiträde och utför husliga sysslor som en robot.
Jag är skittrött på allt. Verkligen på allt. Jag blir inte förvånad om allt går åt helvete snart. Dels för att jag inte är särskilt lätt att leva med när jag mår skit och dels för att jag inte är nöjd med tillvaron längre. Jag tror inte att det är såhär det ska vara.
Livet suger.

Idag är det 9 månader sen lilleman kom till världen, om någon timme sisådär hade jag kämpat i 36 timmar för att få ut den envisa lilla gubben. Dom här 9 månaderna har gått betydligt fortare än dom nio han låg i min mage. Dom har gått helt sjukt fort faktiskt. Nu vet han vad mamma, pappa, vovve och lampa är. Han kan säga Va, mamma och pappa och nej, nej, nej. Han har tänder, kan krypa och äter det mesta som vi äter. Han är nästan en människa nu kan man säga. Nu inväntar vi bara nästa tecken på att han faktiskt är en människa, nämligen att han ska börja gå. Roy säger: Vilken dag som helst.
Jag är tveksam, särskilt med Charlie Chaplin-fötter, jag tror det är svårt att få balans då.